Donnie Darko

Jag såg Richard Kellys Donnie Darko första gången år 2002 på Rakkautta & Anarkiaa eller ”Helsinki International Film Festival” som festivalen heter för oss svensk- och andraspråkiga. Nu när det var dags för ett återseende på dvd undrade jag om det kanske var en av de där filmerna som man helst bara ska se en gång om man vill behålla minnet av den första entusiasmen ofördärvat. (Från ah till bah så att säga, och exemplen är legio utan att man ens behöver nämna Twin Peaks och nästan allt annat av David Lynch). Men nej, Donnie Darko höll ställningen. Filmen hade inte åldrats en minut. Ondskan kröp i Suburbia på ett sätt som jag åter kände igen. Donnie Darko som en schizofren frälsare som både bär upp världen på sina böjda axlar och offrar sig för den. (Såväl orsak till och offer för världens ordning.) Samtidigt: den vildväxta humorn (The Evil Dead och Kristus sista frestelser för samma biljett; jo jag tackar.) En film som gjord för intellektuella snorvalpar i gymnasieåldern, otvivelaktigt, men också för oss andra som livet lärt ett och annat. Av någon anledning blir filmer med kaniner alltid lyckade (påminner mig om att jag nån gång borde se Watership Down), med Donnie Darko någonstans snett mellan Harvey och Monty Python and the Holy Grail. De sociala iakttagelserna, om lärare och andra, var mera pregnanta än jag mindes, och inte helt oskyldiga. Man får skratta åt miss Farmer, så länge man är medveten om att hon helt och hållet ses från det övre medelklassperspektiv som säkert är Richard Kellys eget. Han visste sin välklippta förort, och gjorde en av 2000-talets mest minnesvärda filmer.