Wolf

Slutet på Wolf (1994, regi Mike Nichols) ska väl ses som en ironisk variant på Skönheten och Odjuret, en version där Skönheten alias Michelle Pfeiffer inte alls har något emot att själv förvandlas till Odjur och återgå till vildmarkens skuldfria passioner. Då har Jack Nicholson och James Spader redan morrande gått lösa på varandra i stora spång i en scen som konstigt nog suveränt höjer sig över sin egen inneboende absurditet och blir vad man bara kan kalla FILM. För, trots allt, vem i hela friden var det som kom på att det var en god idé att låta Jack Nicholson studsa i vädret på alla fyra som någonting ur en kung fu-film, och maskerad till varulv i kamp om sin hona dessutom? Man kan bara förtjust skaka på huvudet och säga att film är fantastiskt, när det vill sig. Wolf hör till de där filmerna som man alltid kan se en gång till, också när TV visar den mitt i natten. En av orsakerna till att slutstriden mellan den goda (Nicholson) och den onda (Spader) varulven faktiskt fungerar är att Wolf redan från början tydligt etablerar sig som satirisk komedi. En varulv mitt i det traditionstyngda förlaget öppnar oanade dimensioner (kultur och natur så att säga). Scenen där Nicholson markerar reviret i herrtoaletten är klassisk på så många vis. Och varulvsfilmen åter en gång en påminnelse om Amerika som en okänd och fortfarande nästan outforskad kontinent, där vildmarken lurar med gula rovdjursögon under skyskrapornas och de glänsande motorvägarnas tunna yta...