The Simulacra

Philip K. Dicks The Simulacra från 1964 är en roman om den banala absurditeten; om folk som lever sina dagliga liv under vad som borde vara häpnadsväckande omständigheter men naturligtvis inte höjer ett ögonbryn inför samhället de lever i. ”Verkligheten” har för länge sedan försvunnit under ständigt nya lager av förfalskningar och kopior och konspirationer inom konspirationer. En värld full av presidenter och polischefer som inte ens kan lita på sig själva, för hur kan de veta om de inte ”egentligen” är sina egna dubbelgångare och fiender – här ser man tydligt inflytandet från Dicks gamle läromästare A.E. Van Vogt. Ganska otypisk för Dick är i alla fall den matter-of-fact-inställning som genomsyrar The Simulacra, som om det (post?)moderna livets besvärligheter med dubbelgångarpresidenter och robotar som presidentens ”äkta” män inte längre kräver att man startar omfattande ontologiska utgrävningar efter verklighetens autentiska grund.* Underhållande är ju Dick som alltid (roande och o-roande på samma gång). Med typisk Dicksk ironi förbereder sig världens enda psykiater Egon Superb att ta emot sin sista patient, men snart sagt bokens alla huvudpersoner verkar behöva hans tjänster i något skede av handlingen. Tysk psykiatri, Västtyskland som USA:s 51:a delstat och en komplott att ändra historien genom att kidnappa Göring med något som kallas ”von Lessinger equipment” (en tidsmaskin) är några av de otaliga ”tyska” inslagen i The Simulacra, i en värld som verkar ha tagits över av och delats mellan tyska jätteföretag. Som en eftergift till det pseudodemokratiska politiska systemet får folket ändå välja presidentens make som kallas Der Alte (det är han som visar sig vara en maskin). Det är tillgång till information, att veta eller inte veta vad som pågår, som alla jagar efter i The Simulacra (och det gäller inte minst läsaren!), bara för att upptäcka att det sen ändå saknar större betydelse eftersom det alltid finns nya komplikationer som väntar bakom nästa hörn.

* Sökandet efter det autentiskt ”verkliga” bakom spegelbilderna är ju annars något man förknippar Dick som modernistisk, eller t.o.m. Platonsk, författare med. Filmen Blade Runner har uppenbara förtjänster som självständigt verk, men särskilt mycket har den ju inte att göra med Dicks litterära etos eller med förlagan Do Androids Dream of Electric Sheep.