Vägen till Hangö

Jarl Sjöbloms roman Vägen till Hangö från 1968 har en påfallande filmatisk ansats och borde egentligen göras till en TV-film för FST. Jag kan se för mig en inledning där fortsättningskrigets kulsprutesmatter övergår i ljudet av gräsklippare från Ekenäs alla egnahemshusområden i filmens nutid (inzoomning på den bittre huvudpersonen/krigsinvaliden med sina minnen). Nåja, några egentliga krigsskildringar förekommer ju inte i romanen. Det är som en skildring av stämningarna på hemmafronten i en mycket liten stad den har sin styrka. Utan att själv ha varit där känns det trovärdigt: så var det, så tänkte och reagerade folk. Som romankonstruktion är Vägen till Hangö däremot inte så märklig, med sin övertydliga belysning av olika ideologiska attityder till kriget (en person är kristen, en är kommunist, en är "hök" eller traditionell högerpatriot, o.s.v.). Intrigen knyts också ihop på ett väl prydligt sätt när huvudpersonen efter mer än tjugo år möter inte bara sin son från det korta krigsäktenskapet, utan också den frånskilda hustrun. Dags att låta de olika minnena och länge ältade versionerna av gamla händelser konfronteras! Hänvisningarna till Vietnamkriget och diverse teoretiska spekulationer om världskommunismens politiska framtid bidrar ju inte heller precis att befria romanen från sin 1960-talistiska kontext. Den fastnade så att säga där den var skriven, vilket väl å andra sidan ökar dess värde som litterärt tidsdokument. Vägen till Hangö är förvisso fortfarande fullt läsbar, t.o.m. värdefull med sitt numera ovanliga finlandssvenska arbetarperspektiv. För mig fungerade den bra som introduktion till den rätt bortglömde Jarl Sjöblom.

Wikipedia om Jarl Sjöblom (1932-1982).