Brokeback Mountain

Jag var som vanligt några år på efterkälken och såg först nu Brokeback Mountain. Filmen förtjänar otvivelaktigt allt beröm som östs över den. Det var "seriöst amerikanskt drama" för hela slanten, så där som mainstream amerikansk film är när den är som bäst. Hurra för Hollywood, när pengarna används till något vettigt. Som alla andra njöt jag av det gedigna manuset och det genom hela linjen lysande skådespelararbetet - skådespelarna borde egentligen ha fått någon sorts kollektiv Oscar hela bunten. (Ang Lee har tydligen god hand med skådisar, jag minns att jag tänkte något liknande när jag i tiden såg The Ice Storm.) Det som egentligen stannade i minnet som filmens bärande idé eller "budskap" var inte så mycket det ganska nedtonade homosexuella inslaget utan snarare den för amerikansk film ovanligt starka betoningen av omständigheternas makt och av den sociala omgivningens roll för hur människor formar sina liv och gör sina val - deras självuppfattning. Här fanns ingenting av den fattiga pojken/flickan som med hårt arbete och tro på sig själv når framgången mot alla odds, så i den meningen kan man nästan kalla Brokeback Mountain en antiamerikansk film. Kanske kan man också i filmen tolka in en kritik av en alltför fundamentalistisk identitetssyn. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var bögar, men de var annat också.