Genom nyckelhålet; eller: Veckans dikt av på sin tid känd författare; eller: Mannens känsla av att vara oönskad och otillräcklig

Sommardikten heter Genom nyckelhålet, från Bertel Gripenbergs samling Vida vägar, 1904. Det snällaste man kan säga om Gripenberg idag är väl att han hade sin tid som diktare och den tiden är inte vår. Hans politiska utveckling är ett av våra mest avskräckande exempel på hur en redan från början aristokratisk och elitistisk människosyn under inbördeskriget sprack ut i hat och blod och hämndens retorik. Även om det förekommit och förekommer sporadiska försök att rehabilitera honom som skald misstänker jag att det är översättningarna som förblir hans mest hållbara verk, och kanske memoarerna som kan läsas som en rapport över en viss social miljös tidsanda. Detta var trots allt en man som i sitt intellektuella liv var som man säger på finska monessa liemessä keitetty - kokt i flera spad.

Genom nyckelhålet

På sängens lakan skiner solen gladt.
Där, vaknad nyss, en vacker kvinna sträcker
sin nakna kropp, som intet hölje täcker.
Och härlig glänser hudens hvita skatt.

Och mjuk och smidig hennes svarta katt
behagsjukt hufvudet till smekning räcker.
Han visar tungan, rosenröd och läcker,
och gula ögon glänsa bärnstenmatt.

Du svarta katt, hvars ögon falska brinna,
din vackra vällusthvita älskarinna
väl mer än du att älska jag förstår.

Men icke jag, nej du är favoriten -
o, ve oss män, hos kvinnorna en liten,
förnuftslös katt långt mer än vi förmår!