Nosferatu

En av fördelarna med att bli äldre är att man kan se om en film efter ett kvarts sekel och konstatera att jo, den var sevärd då och den är sevärd nu. Med nutida ögon tyngs Werner Herzogs version av Nosferatu från 1979 kanske lite av det långsamma tempot och de ställvis väl uppenbara försöken att skapa en "drömlik" stämning, men på det hela taget placerar sig filmen helt rätt någonstans i korsningen mellan hommage, parodi och renhjärtad fasa. Nosferatu kan otvivelaktigt ses som en komedi, men Herzog tar sitt material på allvar och det hindrar filmen från att kantra i ironins träsk. Klaus Kinski lever ut sin inre Dracula som få skådespelare lyckats med, och den överjordiskt sköna Isabelle Adjani är filmen igenom just så uttryckslös som man bör vara om man fått Dracula som friare. Däremot hade jag glömt hur skickligt och med hur små medel Bruno Ganz ger sin roll som den lidande Jonathan Harker just den behövliga satiriska touchen. Hans leende i slutet när Van Helsing blir arresterad och han själv kan rida ut som den nye Dracula! De underligt ljusgrå råttorna som översvämmade staden fick mig att minnas att jag läst någonstans att det var vita laboratorieråttor som färgades grå, en surrealistisk detalj från inspelningen som på många sätt belyser stämningen i själva filmen. De stackars råttorna putsade sig väldeliga, så antagligen kliade färgämnet.