Söderberg besökte Umeå 1985

Veckans falskaste argument, otvivelaktigt levererat med ett vackert leende, kommer från motståndarna till en ny moské i ett fint bostadsområde i Umeå:

Grannarna tycker också att moskén har en felaktig placering. Man menar att den hellre borde byggas på en mer synlig och vacker allmän plats.

(Länk via Toshoblog.)

Landet i väster

Några svenska bloggar och andra webbsidor som jag då och då kollar:

Errata (Malte Persson), David Nessle och När jag ändå har ordet (Bengt O.) är litterära eller allmänkulturella bloggar, ofta med intressanta diskussioner. För dem alla gäller väl att man får utfärda en viss varning för det flitiga bruket av ironi och insiderjargong.

SkrivarSidan är "mötesplatsen för dig som skriver", med litterära alster av medlemmarna, länkar m.m.

"Francis Strand" är en amerikan i Stockholm, välplacerad i mediavärlden som det verkar, som i sin blogg How to learn Swedish in 1000 difficult lessons med mild humor skildrar det dagliga livets små absurditeter i den svenska huvudstaden. Ibland besöker han Finland, t.ex. Helsingfors eller Korpo, och får det att låta som ett äventyr.

Bloggportalen klassificerar anmälda bloggar enligt olika kategorier.

De svenska sensationerna inhämtar jag av ohejdad vana från Aftonbladets välorganiserade sidor.

Över Kölen i kanot

Den norske författaren Håkon Evjenths ungdomsroman Över Kölen i kanot (1937; svensk översättning 1938) är en frisk vildmarksskildring med ekologiskt anslag om vänskap och strapatser. Den är en fristående fortsättning på Evjenths tidigare bok 3 på två ben och 2 på fyra. Som titeln säger handlar den om två unga mäns kanotfärd över Kölen med sin hund, från Bodö till Luleå och vidare till Kemi i Finland. Huvudpersonerna Tor och Erling är käcka och välanpassade som pojkbokshjältar var på 1930-talet. De tillbringar först några veckor i ett vildmarksområde vid svensk-norska gränsen där de utför en naturinventering som skall ligga till grund för ett beslut om området skall förklaras som nationalpark. Därefter fortsätter de sin färd över Kölen. De träffar samer och deltar i en renskiljning. De beundrar kraftverket i Porjus och nekas tillträde till ett hotell i Kemi efter att deras kanot sänkts i Kemi älv. I förbifarten får vi veta mycket om Kölens geologiska historia och istidsglaciärernas bergsprängande kraft. Håkon Evjenth var en tidig naturskyddsförespråkare och hans intresse för att "bevara det vilda" som det hette då kommer tydligt fram även om det myckna skjutandet "för forskningsändamål" har ungefär samma effekt på en nutida läsare som tobaksbolmandet i gamla filmer. Man är inte van, man hoppar till. Likaså gör Tors entusiasm för de skinande turbinerna och tämjandet av naturens krafter i kraftverket i Porjus (han bestämmer sig på fläcken att bli ingenjör) ett lustigt intryck på en nutida läsare med hela det sena 1900-talets miljövårdsdebatt i bagaget.

Skildringen av samerna är osensationell och oexotisk och trots idylliseringen av förhållandet till de norska och svenska statsmakterna säkert ovanligt frisinnad och inklusiv för sin tid. Det är inga representanter för en lägre ras som möter oss, utan människor med normala ekonomiska intressen och därav följande normala ekonomiska konflikter (om renarnas betesområden). I förbifarten får vi veta att Finland den här tiden (och kanske fortfarande, vad vet jag) konfiskerade alla renar som förirrade sig över gränsen. Sveriges historiska behandling av samerna har ju blivit kritiserad från många håll, så det är intressant att Evjenth förespråkar den svenska modellen med ambulerande skolor och samiska lärare framför den norska samepolitiken som syftade till en hårdare integrering. En lärarinna får berätta för oss att hennes elever är lika matematiskt begåvade som andra barn, i ett ämne där de inte hindras av begränsningarna i sin kulturella föreställningsvärld. Begåvade barn skall utbildas och sändas tillbaka till sitt folk som lärare och sjukskötare. Tanken att Tors självklara rätt att som individ välja sin framtida bana, biolog eller kraftsverksingenjör, också skulle tillkomma unga samer berörs inte.

Norska Wikipedias artikel om Håkon Evjenth (1894-1951).

Öarna i världshaven

Oceandots kallas en webbsida med spännande satellitbilder av öarna som finns där ute i oceanerna; eller "vattenrymden" som Tord Wallström kallade Stilla havet i sin bok om "Söderhavet 200 år efter kapten Cook" (1977). (Jag minns att jag läste den i tonåren.) "De ensliga öarna" är ett uttryck jag sett någonstans (det låter som någonting ur Mumintrollet). Ön i världshavet, Yrjö Hirns klassiska genomgång av ön i litteraturen, hos Daniel Defoe och andra, har länge nog stått oläst på min bokhylla. Dags att plocka fram den.

Every darn street

Vissa har intressanta hobbyer. Man kan t.ex. göra det till en uppgift för livet att gå längs alla gator i sin hemstad, helst med kameran i näven. Om man råkar bo i New York kan man ju begränsa uppgiften till Manhattan till att börja med. Bob gjorde det och höll på i 17 år; Caleb Smith gjorde det på betydligt kortare tid och hamnade i en norsk tidning; och säkert finns det många andra. (Caleb Smith nämner några.) Som sport betraktad säkert likvärdig med nöjet att vandra runt en finsk skärgårdsholme; fast på Manhattan finns det flera caféer att ta igen sig på.

Dronten och Mauritius, föreställda möten

Årets Fotofinlandiapris har getts till fotografen Harri Kallio för hans foton av konstgjorda drontar, utplacerade i vad som antas vara de naturliga miljöerna för Raphus cucullatus på Mauritius. Kallios fotoserie "Dodo ja Mauritiussaari, Kuvitteellisia Kohtaamisia" kan ses här. Jag är kanske lite tveksam till projektet. Ärligt talat tycker jag att känslan i vissa av bilderna kommer väl nära King Kongs ö. I och för sig är det ju inte en ny idé att ställa ut drontavbilder i den mauritiska grönskan för fotografering. Åtminstone har den skotske biologen Andrew Kitchener gjort det, fast hans motiveringar var väl mera naturvetenskapligt grundade än Kallios får man anta.

En tidigare post om Mauritius' dront, med några länkar.

Berlepschs sextrådiga paradisfågel-blogging

Vår inte helt utforskade värld. En expedition till den indonesiska delen av Nya Guinea, Irian Jaya, har i ett avsides djungelområde funnit tidigare okända djur- och växtarter; fjärilar, grodor och en häftigt orangekindad art av honungsätare. Kronan på verket var återupptäckten av Parotia berlepschi eller Berlepsch's six-wired bird of paradise som beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan aldrig setts igen.

The Independent har en praktisk guide till de bästa tillsvidare outforskade vildmarkerna på denna planet.

Mannerheim vid vägskälet

Carl Gustaf Mannerheim, Minnen (1951-52):

En återblick på min tjänstgöring i den kejserliga ryska armén har som naturlig utgångspunkt en händelse, som blev av avgörande betydelse för mitt liv. Jag åsyftar min relegering från Finska kadettkåren och mitt inträde i Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg.

Med tanke på att Mannerheim ofta framställs som en sorts ödets man, Finlands räddare, är det lite ironiskt att han själv inleder sina memoarer med ett resonemang om ett misslyckande och dess följder. Ty relegeringen "förde mig bort från de begränsade möjligheter hemlandet erbjöd och gav mig tillfälle att bryta mig en bana i andra och större förhållanden". I S:t Petersburg kom den unge adelsmannen in i de rätta kretsarna, och som det brukar ske, den ena saken ledde till den andra och därav byggdes karriären. Samtidigt kan man väl se händelsen som ett exempel på den andra chansen som elitens prerogativ. Trots skandalen, och trots att Carl Gustaf p.g.a. av faderns ekonomiska problem varit frielev i kadettkåren, mobiliserades släkt- och andra förbindelser för att få honom antagen i Nikolajevska kavalleriskolan. För en skandal som uppenbart berörde Mannerheim själv djupt var ju relegeringen som överhuvudtaget inte nämns i äldre Mannerheimbiografier som de av Kai Donner och Anni Voipio. (Nyare levnadstecknare som Stig Jägerskiöld och Veijo Meri tar naturligtvis upp händelsen.) Man kan förstås också tänka sig att släkten genom att placera Carl Gustaf i S:t Petersburg ville få honom utom synhåll. Det var mindre drastigt än att sända honom till Amerika, ett öde som ibland kunde drabba bättre familjers svarta får när de gjort sig omöjliga. Men likt Amerika var Ryssland möjligheternas land, och för en officer i Chevaliergardet med de rätta förbindelserna låg framtiden öppen.

Mannerheims "officiella" hemsida upprätthålls av Helsingin Suomalainen Klubi. Trots den lätta doften av finsk högernationalism som vilar över sidan, från den tendentiösa översättningen "suomenmaalainen" för "finländare" till perspektivet på Ålandsfrågan och Finlands östkarelska äventyr, är det en väldokumenterad och faktaspäckad introduktion till Mannerheims biografi.

Från Faisal II:s tid

För det helt överkomliga priset 20 cent hittade jag i ett av Helsingfors mera välkända antikvariat samlingen Förlåt en yngling från 1955 av kåsören Cello, d.v.s. Olle Carle (1909-1998). Jag vet inte hur många läser Cello numera, men hans trettioåriga bana som en av Sveriges mest kända kåsörer kunde säkert ge material för intressanta akademiska analyser av efterkrigtidens och högkonjunkturens svenska vardagsliv, modell urban medelklass. Det ibland ansträngda, ibland lysande ordvitsandet är Cellos speciella varumärke. Han har kanske inte samma känsla för tillvarons absurditeter som en Torsten Ehrenmark, snarare verkar han ofta påfallande misantropisk. Ringde folk verkligen till honom i tid och otid och ville att han skulle skriva deras middagstal? Det som väckte mitt intresse var att en del av boken ägnades åt en resa till Irak, tydligen med en inbjuden grupp svenska journalister. Tyvärr kommer Carle aldrig förbi de rena turistimpressionerna (de envisa skoputsarna, hettan i Bagdad, den misslyckade kamelritten o.s.v.). Resan skedde ett par år före militärkuppen 1958, så man får väl anta att livet i monarkins Irak åtminstone på ytan var ganska lugnt.

En artikel om Olle Carle, "ordvitsens okrönte kung bland svenska kåsörer".