I det heliga Rysslands tjänst

Väl kodad satir, insvept i hemligheter är en gammal tradition i Ryssland. Också när man läser en modern författare som Vladimir Sorokin har man hela tiden känslan att det strax under textens yta finns något begravet som kanske är glasklart för de som är invigda i samhälle och kultur i dagens Ryssland. Å andra sidan behövs det ingen kulturell sensivitet för att se att Sorokin kör på som en stridsvagn. I romanen I det heliga Rysslands tjänst (2006; svensk översättning av Ben Hellman 2008) är det ingen svårighet att veta vem dikten om björnjägaren gäller, och nerklubbningen av Dostojevskij gör att man förstår att ryska kulturbevarare får kvassen i halsen. Subtil är Sorokin inte, så i något skede börjar man ju undra om inte de mera interna ryska hänvisningarna i romanen är lika brutala. I det heliga Rysslands tjänst skildrar en dag i en modern opritjniks liv i den närmaste framtiden (opritjnik = Ivan den förskräckliges hemliga polis). Det är ett auktoritärt Ryssland, tydligen ekonomiskt och politiskt hårt bundet till Kina (de kinesiska begreppen som genomsyrar språket), samtidigt som opritjnikerna är vakthundar med uppgift att bevara det rena och moraliska Ryssland. Det gör de med de gamla vanliga maffiametoderna. Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen Komjaga har vrålen från ett tortyroffer som ringsignal i mobilen. Härifrån rullar Komjagas dag vidare med mord och våldtäkter fram till det avslutande gruppsamlaget mellan de ledande opritjnikerna. Male bonding i sin mest grundläggande form, men skildringen får en att undra över Sorokins syften. Är det ett sätt att visa hur depraverade opriktjikerna är? Eller är det i stället en bild från ett djupt förmodernt Ryssland där homosexualitet knappt existerar som kategori och lite sex män emellan bara förstärker deras identitet som karlakarlar? Oh, those Russians, kanske Sorokin säger.