Tjocka romaner om romarriket; krig, generaler,
greker, barbarer och deras kvinnor verkar vara på modet i denna den
västerländska kapitalismens sena tid. Det är flödande berättelser
om intriger och makt i imperium och provins; men alltför ofta föga
mer än oäkta litterära avläggare till tv-serien Rome. När man
läser Fredrik Långs Av vad är lycka. En Krösusroman får man en
liten liten känsla att detta kanske är menat som en ironisk
florettstöt åt alla dessa blodiga trilogier på tusen sidor per del
av Conn Iggulden, Simon Scarrow och de andra grabbarna.* Antiken och dess makt- och
penninghistoria är ju ett ämne som Lång själv länge varit
intresserad av, men i motsats till sina internationella
bestsellerkollegor har han väl knappast blivit rik på att skriva
essäer om den grekiska filosofins idéhistoria. Krösus enligt Lång
var den första som förstod det kapitalistiska penningflödet som
idé; huvudpersonen i Av vad är lycka är dock en lycksökande
yngling som i den klassiska pikareskens anda går från äventyr till
äventyr, träffar de stora (typ, kungar) i sin samtid och kommer
tillbaka till sin hemstad höljd i ära. Baksidestexten citerar Tuva
Korsström som jämför Lång med Mika Waltari (”står inte långt
efter”) som författare av historiska romaner, men är den täta
litterära och historiska texten hos Waltari ens något som en nutida
författare bör sträva efter? Iggulden et al. återskapar förvisso tillvarons detaljer och ger lokalfärg (eller snarare tidsfärg) åt
historiens vardag, men den litterära texturen i deras mastodontverk
är snarare uppblåst än tätvävd. Jag föredrar Lång, i Waltaris
kölvatten eller inte.
*Ja, jag har noterat att det finns en hel undergenre av romantisk/erotisk Rom-litteratur som är skriven mestadels av kvinnor. Slagfältet förflyttas till sovrummet när centurionen möter generalens hustru/älskarinna/dotter. Men om denna litteratur vet jag sorgligt lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar