Av vad är lycka

Tjocka romaner om romarriket; krig, generaler, greker, barbarer och deras kvinnor verkar vara på modet i denna den västerländska kapitalismens sena tid. Det är flödande berättelser om intriger och makt i imperium och provins; men alltför ofta föga mer än oäkta litterära avläggare till tv-serien Rome. När man läser Fredrik Långs Av vad är lycka. En Krösusroman får man en liten liten känsla att detta kanske är menat som en ironisk florettstöt åt alla dessa blodiga trilogier på tusen sidor per del av Conn Iggulden, Simon Scarrow och de andra grabbarna.* Antiken och dess makt- och penninghistoria är ju ett ämne som Lång själv länge varit intresserad av, men i motsats till sina internationella bestsellerkollegor har han väl knappast blivit rik på att skriva essäer om den grekiska filosofins idéhistoria. Krösus enligt Lång var den första som förstod det kapitalistiska penningflödet som idé; huvudpersonen i Av vad är lycka är dock en lycksökande yngling som i den klassiska pikareskens anda går från äventyr till äventyr, träffar de stora (typ, kungar) i sin samtid och kommer tillbaka till sin hemstad höljd i ära. Baksidestexten citerar Tuva Korsström som jämför Lång med Mika Waltari (”står inte långt efter”) som författare av historiska romaner, men är den täta litterära och historiska texten hos Waltari ens något som en nutida författare bör sträva efter? Iggulden et al. återskapar förvisso tillvarons detaljer och ger lokalfärg (eller snarare tidsfärg) åt historiens vardag, men den litterära texturen i deras mastodontverk är snarare uppblåst än tätvävd. Jag föredrar Lång, i Waltaris kölvatten eller inte.

*Ja, jag har noterat att det finns en hel undergenre av romantisk/erotisk Rom-litteratur som är skriven mestadels av kvinnor. Slagfältet förflyttas till sovrummet när centurionen möter generalens hustru/älskarinna/dotter. Men om denna litteratur vet jag sorgligt lite.