Barnet i grottan

Denna artikel från University of Cambridge må fungera som en påminnelse om hur lite vi vet om vad som rörde sig i huvudet på istida, grottmålande, människor. Också mycket små barn var med och dekorerade grottan Rouffignac i Frankrike, gjorde mönster med fingrarna på grottväggarnas mjuka avlagringsytor (på engelska "finger flutings"). Arkeologen Jess Cooney har t.o.m. kunnat identifiera individuella barn, tre till fem år gamla, vilket kanske tyder på att grottan dekorerades under ett enda tillfälle, eller under en kort period. Cooney frågar med rätta vad det innebar att vara barn för 13 000 år sedan. Det är en bra fråga, men den enklaste förklaringen är kanske att barnen var en del av familjegruppen (klanen?), och alla skulle göra sitt avtryck i grottan (vad sen grottan "betydde").

Metoden att statistiskt analysera fingermönstren utvecklades av Kevin Sharpe och Leslie Van Gelder, en vetenskaplig artikel om metoden finns i International Newsletter on Rock Art 38 (2004).

Man har vetat länge att barn besökte grottorna, också djupt ner i grottsystemen där man hittat bevarade fotavtryck, och egentligen borde barnet som grottkonstnär ha varit en någorlunda närliggande tanke. Tre till fem år är ju faktiskt värsta klotteråldern också för våra egna barn. Fakta som ligger framför oss kan ibland ha svårt att bryta igenom våra färdiga föreställningsstrukturer. Det har varit lite samma sak med handavtrycken i (en del av) grottorna. De har alltid varit av alla storlekar och former, men det krävde en medveten ansträngning att analysera sig fram till att de gjordes av män, av kvinnor, och antagligen också barn. På engelska heter det visst conceptual breaktrough. En diskussion om handavtrycken i bla. grottan Pech Merle hittar man i arkeologibloggen Zenobia: Empress of the East.