Det nästan dokumentariska greppet i Winter’s Bone (Debra Granik, 2010) gör att man lätt missar att det är en genrefilm som på ett mycket medvetet sätt ingår i en mäktig amerikansk filmtradition. Ämnesvalet och amatörskådespelarna pekar förstås också mot europeiska neorealistiska rötter, men framför allt är Winter’s Bone en modern western, starkt smaksatt av det som kallas ”southern gothic” med allt vad det innebär av makabra detaljer och upphettad människoskildring. En 17-årig flicka måste finna sanningen om sin försvunna far och samtidigt rädda sin gård. Här finns blodshämnd och stridande klaner som i en western, samtidigt som skildringen av livet i Ozarks fattiga bergstrakter är nästan parodiskt stereotyp. Hembränningen har ersatts av drogtillverkning för större marknader, men de våldsamma arbetslösa männen och de utslitna kvinnorna finns kvar som de alltid gjort. För ungdomen är armén den enda realistiska vägen ut. Styrkan i Winter’s Bone är att filmen lyckas transformera åskådarens färdiga sociala föreställningar (om människorna, och om USA) till ett mänskligt intresse för filmens huvudpersoner som individer. (Och djur. Filmen igenom ger människorna sina hundar, hästar och kycklingar ömhetsbevis, kanske som kompensation för den hårdhet de visar varandra.) Genom att vara just en genrefilm med färdiga konventionsbundna byggstenar för handlingen undviker Winter’s Bone samtidigt problemet med den överlägsna tittarpositionen som de neorealistiska filmerna alltid drogs med; åskådarens paternalistiska blick (åh, vad de intellektuella cineasterna älskade Giulietta Masina i Fellinis Vägen). I början verkar Winter’s Bone med sin starka hjältinna och sina värdelösa män att vilja kantra över i feministisk traktat, men vad som utvecklar sig inför våra ögon är ett mönster av komplexa relationer mellan mansvärlden och kvinnovärlden, där det inte alls är så entydigt var makten finns. Vilken fantastisk scen det är när kvinnorna i slutet visar Ree var hennes fars döda kropp ligger – och sen tar fram motorsågen för att avskilja hans händer.* Sist och slutligen handlar Winter’s Bone om Rees initiationsrit till sitt samhälle och dess värderingar, och när hon förstått de regler som gäller är också hennes fars mördare beredd att betala blodspengar. Och i slutscenen får den sexåriga systern sitta och knäppa på banjon som bevis på att traditionerna, på gott och ont, förs vidare till nästa generation. (Men redan i början av filmen ser vi en scen där mycket unga mammor och pappor tillsammans sitter på en kurs om babyskötsel, kanske en påminnelse om att också traditionsbundna samhällen befinner sig i ständig förändring och trots allt har beredskap att på sina egna villkor tänja på sina kulturella praktiker och könsroller.)
*Ja, det är nödvändigt för handlingen.
2 kommentarer:
Fin recension.
Kanske är det spänningen mellan de två betydelserna av realism som är det mest anmärkningsvärda här: realism som tanken på en exakt avbildning av verkligheten (det som kallas mimesis eller kanske ännu hellre verisimilitude) och realism som en form av fiktion och fantasiföreställning (hos författaren, filmmakaren, i det fiktiga verket, också det kan, förvirrande nog, beskrivas i termer av mimesis). Det är, tycker jag, den spänningen hos Winter’s Bone som gör att den lyfter förbi de gamla klichéföreställningarna om den amerikanska Södern som efterbliven, våldsam, intolerant, rasistisk etc, det som med ett begrepp använt av Rich Hall kallats The Dirty South och som en genre som Southern Gothic på sitt sätt kan sägas använda sig av i en fiktiv gestaltning och som också i tidig blues, av t ex Skip James eller Robert Johnson, ofta får ett mycket pregnant uttryck.
Handlar detta alltså om en southern gothic eller country gothic-iscensättning? Sådana element finns där förvisso. Men om man ska följa bokens författare, Daniel Woodrell, ska filmen inte betecknas som en country noir (ett begrepp Woodrell använt om sina romaner). Detta eftersom den inte slutar i en tragedi, vilket enligt Woodrell är det ett verk av noirkaraktär alltid bör innebära (ett sätt att beskriva verkligheten som självfallet är nära besläktat med den klassiska grekiska tragedin). Eftersom filmen inte har ett tragiskt slut befinner den sig enligt Woodrell närmare melodramat eller roman gris.
En mycket stark film, hur som helst.
Ja, en stark film och en påminnelse om hur mycket bra film det fortfarande görs i USA fast man ibland vill slita sig i håret över den senaste överpolerade produkten från de hollywoodska distributionskanalerna. Och, ja, hillbillyn är förstås en väletablerad ikon i den amerikanska kulturen, och påfallande ofta skildrad i positivt ljus som en slags civilisationskritisk figur. Tjalle Tvärvigg!
Skicka en kommentar