Wild Palms

Miniserien Wild Palms från 1993 var ett prestigeprojekt som aldrig riktigt lyfte, trots den väl tilltagna budgeten och att namn som Oliver Stone, Kathryn Bigelow och Bruce Wagner var inblandade på produktionssidan, och med skådespelare som James Belushi, Kim Cattrall och Angie Dickinson. Seriens politiska konspirationer och uppkomsten av en ny religion i vad som då var den nära framtiden, 2007, fann varken då eller senare sin publik. Den visades i Finlands TV medan den ännu var ganska färsk, och jag vill minnas att det redan då var ganska lätt att se varför det inte ville sig. Det var inte direkt dåligt, men inte heller särskilt engagerande. I Wild Palms handlar allting om stil och föga om innehåll och handling, och när man ser om serien idag räcker den då så medvetet utarbetade japanskinfluerade stilen knappast till för att ge serien någon sorts kultvärde. Tvärtom gör det japanska inflytandet i kläder, heminredning, interaktionen mellan människor och så vidare att man på ett lite pinsamt sätt mentalt åker tillbaka till 1980-talet, cyberpunkens årtionde då all science fiction med självaktning handlade om regniga gator, färder i cyberrymden och jättelika korporationer som utkämpar krig om världsherraväldet. Datorer ser man inte mycket av i Wild Palms, och solen skiner i Los Angeles, men sådana detaljer åsido har serien hämtat hela sin kulturella världsbild just från cyberpunken. Vi får t.o.m. se författaren till Neuromancer, William Gibson, i en liten cameoroll som sig själv. Det gör Wild Palms till en serie som egentligen inte kommenterade sin egen samtid, men som försökte överföra en redan lite överspelad litterär rörelse till televisionen. Det fanns en kort tid på 1980-talet då Japan såg ut att överta hela världsekonomin, men 1993 höll världen riktigt på riktigt att förändras och det som nu är så påfallande med Wild Palms är hur den lyckas missa årtiondets alla teknologiska nyheter så det visslar om det: knappt en dator så långt ögat når, inte en mobiltelefon, och t.o.m. tv-underhållningen handlar om scriptad hologram-tv med bakgrundsskratt. I det verkliga 1993 fanns både datorer och mobiler redan bland oss, t.om. internet, och vad televisionen anbelangar var det bara ett par år tills Robinson och hela vågen av reality-tv skulle förändra världen. Kort sagt inger Wild Palms idag en slags fånig och ganska osympatisk retrokänsla. Jämfört med t.ex. Sylvester Stallone-filmen Demolition Man från samma år där man ju också tänkte sig en framtid, öh, ägd av japanerna, är skillnaden att Demolition Man som trots att den förstås också är fånig samtidigt är just sympatisk, gjord med tungan rätt i mun, så man gärna ser om den när den visas i tv. Det gäller inte den ”seriösa” Wild Palms där man bland mycket annat också glömde humorn.