Inglourious Basterds

Hitler blir grundligt nermejad på en biograf. Det blodiga och i högsta grad ohistoriska slutet à la Bonnie och Clyde på den filmälskande diktatorn är Inglourious Basterds i ett nötskal. Hitler har för länge sen blivit en sagofigur och Tredje riket ett sagoland där vad som helt kan hända. Quentin Tarantino om någon kan ju kallas en metacineastisk filmskapare: alla hans filmer är kommentarer, fotnoter, utvikningar till andra filmer, och Inglourious Basterds är inget undantag trots att det faktiskt sägs i eftertexterna att den delvis grundar sig på verkliga händelser. (Och en av orsakerna till att Tarantino drogs till ämnet måste ha varit att både Hitler och Goebbels var filmfreaks som tillbringade en stor del av sitt liv med att titta på film.) Det är Hollywoods alla klichénazister och motståndskämpar som befolkar Inglourious Basterds, inte som sådana men som det material som Tarantinos filmdrömmar vävs av. Om man vill vara välvillig kunde man ju faktiskt (bort)förklara Brad Pitts genant dåliga överspel med att han bara försöker tolka en filmatisk stereotyp. Just skådespelararbetet är märkligt brokigt i Inglourious Basterds, som om Tarantino medvetet hållit skådespelarna i okunnighet om filmens stilnivå. Så har vi hela skalan av rolltolkningar, från komedi (Hitler som clown) till minimalistisk realism (Mélanie Laurents dämpade framtoning). Christoph Waltz lätt depraverade men samtidigt livsfarliga nazist är igen en filmstereotyp med lång historia och går tillbaka åtminstone till Fritz Langs Hangmen Also Die! (Skräckdagar i Prag) från 1943.