Balderson var Delblanc var Balderson

Sven Delblanc hör till de där författarna som kultursidorna titt som tätt har behov av att påpeka är ”bortglömd”. En viss sanning finns det väl i påståendet, det är redan närmare tjugo år sen Delblanc dog, och mycket av det han skrev om handlade om 1900-talets stora omvandling av det svenska samhället, en process som färre och färre svenskar har egna minnen av. Delblanc var en omåttligt flitig författare, men ändå finns det sådana som ytterligare vill öka på bibliografin. Den pensionerade arkeologiprofessorn och medlemmen i Sven Delblanc-sällskapet Bo Gräslund har skrivit boken En mästare förklädd som driver tesen att det var Delblanc som var den hemlighetsfulla deckarförfattaren Bo Balderson. Balderson gav 1968-1990 ut ett antal satiriska böcker om ett socialdemokratiskt statsråd som osannolik detektiv och hans svåger adjunkt Persson, berättaren. Likt Delblanc är det väl färre som läser Balderson numera, men när det begav sig såldes hans böcker i jättelika upplagor och spekulationerna om vem som gömde sig bakom pseudonymen var många. Den roligaste teorin var att det var kungen. Gräslund genomför en grundlig jämförande textanalys, och hans slutsats att det var Delblanc verkar fullt trovärdig. I själva verket lanserade deckarförfattaren Tord Hubert redan 1968 en teori som gick ut på att Balderson = den vite gudens son = på franska Delblanc, och det är så fiffigt att jag genast bestämde mig för att tro på den förklaringen. Just så resonerar våra dagars bloggare när de konstruerar sina nom de plumes. Själv vill jag också nämna statsrådets 16 barn som en liten parallell till Delblancs påfallande fruktbarhetsmystik. Å andra sidan minns jag från min Balderson-läsning på 1980-talet att de senare och sämre böckerna i serien innehöll oändliga beskrivningar av vad folk hade på sig, och det skulle snarare peka mot Maria Lang eller Ulla Trenter. Kanske Delblanc tröttnade och lät någon annan ta över.

Delblancsällskapet om Sven Delblanc och Wikipedia om Bo Balderson.

De strijd der werelden

Mera bokomslag: H.G. Wells Världarnas krig i olika upplagor. Ovan ett holländskt exempel från 1899.

Bokens omslag

Jag lärde mig häromdan att finlandssvenskar använder ordet pärm alldeles för ofta. Det som The Book Cover Archive visar är alltså bokomslag, och ack så snygga (stiliga, överraskande etc.) de kan vara. Bokomslagsarkivet har också en blogg som heter The Book Cover Archive Blog.

The gay marriage

Jag tror inte Elsa Beskow brukar räknas till de kulturradikala författarnas innegäng, men ska man tro ovanstående bildbevis från Solägget (1932) har hon alla dessa år blivit grovt felbedömd av kulturknuttarna. För, subtilt indoktrinerande små barn i lättpåverkad ålder, här framställs som den naturligaste sak i världen ett förhållande mellan vad som uppenbart är två hannar av grönsiska, till råga på allt med ett ägg i boet som måste vara adopterat. Sverige var ett av de första länderna som legaliserade samkönade äktenskap, och nu tror jag att det var sagotanten Beskow som gjorde det möjligt. Miljoner svenskar har växt upp med hennes böcker. Och nu ska jag fundera på vad tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och farbror Blå egentligen sysslade med på kvällarna.

När lammen tystnar

Missförstå mig rätt, jag tycker att The Silence of the Lambs är en riktigt bra film. Jag minns fortfarande filmens grepp om åskådaren när jag såg den första gången på bio, och det är för snart tjugo år sen. Det hindrar inte att jag lika fortfarande anser att filmens underliggande estetik är högst suspekt, för att inte säga rena dravlet. Här spökar (billighetsversionen av) Nietzsches övermänniska, här spökar den amerikanska populärkulturens alla Punisher-figurer som fått familjen utplånad av terrorister eller liberaler och, som det så vackert heter, ”tagit lagen i egna händer”. För denna film handlar om seriemördare som likt existentialistiska hjältar förtjänar sitt eget öde genom sina handlingar. Hannibal the Cannibal är övermänniskan som själv skapar (eller: väljer) sina rättigheter, mannen som har rätt att upprätthålla sitt eget moralsystem just i kraft av sin moraliska och intellektuella överlägsenhet. För att budskapet ska gå hem ställs han i bjärt kontrast till den misslyckade seriemördaren Buffalo Bill (misslyckad för att han blir fast), transvestiten som inte förmått att helt gå över till gudarnas stålögda moral, som saknar den nödvändiga viljan, som hyser känslor för en knähund (som heter Precious!) och följdriktigt får uppkomlingens välförtjänta straff och besegras av FBI-agenten Starling som också hon, under filmens gång, gått till botten i sig själv, övervunnit sig, härdats till en andlig styrka på ett högre plan. Visst har väl När lammen tystnar ett klassbudskap: gör skillnad på kvalitetsnivåer när det gäller människor och följdriktigt också när det gäller seriemördare. Buffalo Bill får lära sig att vad som passar sig för kejsaren inte lämpar sig för oxen. - Och observera skillnaderna i motivens ”värde”: ”Dr” Hannibal Lecter (kanske professorn som håller en ”lecture”) tycks närmast drivas av en intellektuell lidelse, har genom iskall rationell analys valt sitt öde, ”blivit” eller ”mognat till” seriemördare. Han har genomskådat människornas villkor och lyft sig över mänsklighetens kollektiva och enfaldiga illusioner. Buffalo Bill vill bara ha en snygg klänning av kvinnohud. Han styrs av sina emotioner när han försöker göra sig till något han inte är (inte man, inte kvinna, inte ens en ”äkta” transvestit). Han är kvinnlig (kanske också i betydelsen att inte riktigt veta vad han vill) i motsats till FBI-agenten Starling som växer och mognar i sin tuffa uppgift, klarar sig ”som en hel karl”. Hjärnans seriemördare (= högre) i motsats till kroppens seriemördare (= lägre)!

Det om det. Jennifer Saunders och Dawn French har för övrigt gjort en underbar parodi på När lammen tystnar, kan avnjutas här:
http://www.youtube.com/watch?v=ha7EB5Y_RT0