3.4.07

De svenska färgerna

I en artikel i Svenska Folkskolans Vänners kalender skriver Gustaf Widén att Olle Hedberg idag är tämligen bortglömd i Sverige. Det kan mycket väl stämma. Hedberg skildrade en typ av svensk borgerlighet som det väl idag knappast finns många rester av, och ingenting är så stendött som satir över glömda livsstilars distinktioner. Men om det finns en roman av Hedberg som man borde sätta i händerna på varje svensk gymnasist så är det Bekänna färg, för själva förståelsen, doften, av vad Sverige en gång var. Bekänna färg är beklämmande svensk (den kunde mycket väl vara en svensk nationalroman). Det skumma ljuset över 1940-talets svenska landsbygd. Det egendomligt snedvridna perspektivet på mänskliga förhållanden. De lätt karikerade men samtidigt så exakt träffade personerna. Slaskhinklukten i hörnen. Mössen som piper i vedlåren. Ett Sverige lätt ruttnat i kanterna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt att nån därute läser Olle Hedberg. Undrar om jag inte har Bekänna färg nånstans -- blev sugen på att läsa den efter din beskrivning.

Annars föredrar jag nog generellt sett förkrigs-Hedberg, d v s hans trettiotalsproduktion. Jag rekommenderar gärna de båda Iris Mattson-romanerna -- Fria på narri och Iris och löjtnantshjärta -- om du inte redan har läst dem, förstås.

Anonym sa...

Tack, ska titta på Iris Mattson vid tillfälle.