Night at the Museum

Night at the Museum var ställvis riktigt rolig och får helt godkänt som den dussinkomedi det ju ändå var. Jag har ingenting emot Ben Stiller, och de obligatoriska sirapsscenerna med filmsonen var välgörande få. Natten på museet var inte heller fullt så bullrig och våldsam (det som i nutida Hollywoodfilmer uppfattas som "fartfylld") som den kunde varit, inte alls som t.ex. den hyperaggressiva och obehagliga "barnfilmen" Jumanji (1995; också den med Robin Williams) som den annars tematiskt påminde lite om. Annars finns det väl inte så mycket att säga om filmen. Ungarna gillade den och det är ju huvudsaken. Lite märkligt var det kanske att underminera feel-good-idén med de gamla veteranskådespelarna Dick van Dyke, Mickey Rooney (han lever än! och gör filmer!) och Bill Cobbs genom att ge dem sådana negativa roller. Vidare kan vi konstatera att den gamle imperialisten Theodore Roosevelt fortfarande är fullt gångbar som rollmodell för American self-achievment (eller någonting), och får bekräftat det vi alltid misstänkt att museichefer är fjantiga akademiker med fluga och brittisk accent. En feministisk nick ges åt Sacagawea (från Lewis' och Clarks kända expedition 1804-1806), men naturligtvis är idén att låta Theodore Roosevelt bli romantiskt involverad med en indiankvinna rena praktexemplet på (i och för sig välmenande) politiskt korrekt historieförfalskning. Historiesynen i Night at the Museum kunde vara värd sin egen analys.