Söderberg

Krigshjältar och konduktörer

2012-02-13T22:03:00.000+02:00

Det sägs att novellen går mot en ny framtid. Alla vill ha korta texter för sina ipaddor och smartfoner. För en gammal science fiction-läsare är inget nytt under solen; delvis av historiska skäl (pulptidskrifterna!) har novellformen alltid varit naturlig för genren. Och om vi håller oss till svensk litteratur har novellen lika alltid haft sina mästare, Fritiof Nilsson Piraten och andra. En av de moderna utövarna, Katarina Mazetti, var en trevlig litterär bekantskap. Samlingen Krigshjältar och konduktörer (2000) är i god mening traditionell novellkonst, snabba skisser från livet i Karlskrona på 1950- och 60-talen. Detta är psykologiska och satiriska noveller med en skarp blick för hur människor formar sina liv under småstadens alla sociala och könsmässiga glastak, både lokal tidsbild och allmängiltig mänsklighet. Det är humoristiskt och trots den ibland nästan kåserande stilen inte utan en viss nödvändig grymhet. Piratens recept, alltså.

Trubbnäsapblogging

2012-01-29T17:32:00.001+02:00

Nyss upptäckta apor finns det inte bara på Borneo, utan också i Burma. Arten Rhinopithecus strykeri eller "Myanmar snub-nosed monkey" (släktet kallas trubbnäsapor på svenska) beskrevs så sent som 2010 av ett forskarteam och har nu för första gången fotograferats. Forskarna antar att det finns några hundra individer av arten i bergstrakterna upp mot Kina. Den beskrivande detaljen hur de sitter hopkurade med ansiktet mellan benen när det regnar för att hindra vatten att komma in i näsborrarna (och när det gör det nyser de och är lätta att upptäcka av lokala jägare) togs upp av flera nyhetsmedier (bl.a. BBC med den rafflande rubriken "The sneezing monkeys of Myanmar"). Aporna som sitter där i regnet och huttrar och får vatten i näsan för osökt tankarna till Darwins resonemang om hur evolutionen bevisas inte så mycket av perfekt anpassade organismer, utan tvärtom av alla egendomliga och halvfärdiga arrangemang i naturen som ingen ingenjör med självaktning skulle ha designat. Evolutionens drivkraft är avskilda populationer i för arten extrema miljöer som de på något sätt måste hantera. Jag föreställer mig att R. strykeri härstammar från en grupp trubbnäsapor som geologiskt sett relativt nyligen isolerats i bergen med sina opraktiskt oskyddade näsborrar och allt. Ge dem tid att utveckla en ordentlig kran.

Apblogging

2012-01-28T21:49:00.001+02:00

Åter en nygammal art (egentligen underart) har upptäckts på Borneo, languren Presbytis hosei canicrus (som inte verkar ha något svenskt namn, men som på engelska kallas Miller's Grizzled Langur). T.om. när det gäller så här stora däggdjursarter läser man då och då om nya fynd, fast mera sällan handlar det om helt nya, för vetenskapen tidigare okända arter. Oftast brukar det som i det hör fallet röra sig om någon art som åter siktats efter att ha varit försvunnen en tid*, eller kanske ännu oftare har någon art blivit uppdelad på flera vid närmare eftertanke (läs närmare genetiska analyser). P. h. canicrus är inte någon kvastfening, tillbaka efter miljoner år, utan det var så nyligen som på 00-talet forskarna började misstänka att underarten var utrotad. Nu hittade de den på ett annat ställe än de trodde att den skulle finnas. Ett glädjande återseende hur som helst.

* P. h. canicrus kunde säga: ryktet om min utrotning är betydligt överdrivet.

Nyårsdikten 2012

2012-01-01T16:06:00.000+02:00

En klassisk limerick:

In beauty I am not a star
There are handsomer fellows by far
Myself I don't mind it
for I am behind it
It's the people in front get the jar

Mr Foe

2011-12-30T19:09:00.000+02:00

Robinson Crusoe hör till de västerländska myterna, under 300 år omcirklad av ett tätnande litterärt moln av tilldiktningar, omdiktningar, tolkningar, parodier och versioner för barn. Foe, J.M. Coetzees bidrag till bygget från 1986 (svensk översättning 1989 med titeln Mr Foe), hänvisar förstås till Daniel Defoe, men väl samtidigt till det engelska ordet för ”fiende”. Coetzees sätt att utveckla en roman: samtidigt som läsaren erbjuds uppenbara och nästan övertydliga tolkningsmöjligheter pågår samtidigt underliga saker i historians inre. Att undergräva själva berättarstrukturen i historian han berättar är en teknik som Coetzee använt i flera romaner, så också i Mr Foe. Här finns Fredag med den avskurna tungan, stum och språklös och utan historia som världens koloniserade folk, här finns Susan Barton som är kvinnan som – vet vi som läst Robinson Crusoe som man ska – i slutändan skrevs helt och hållet ur historien. Så långt är allt väl: temat i Mr Foe handlar om vem som kontrollerar berättelsen, vem som får sista ordet. Komplikationer är: Är inte Fredag samtidigt fri i sin stumhet, oåtkomlig och befriad från tvånget att förklara sig själv, att bli definierad och att definiera sig själv inför övermakten? Kommer inte Susan Barton in i männens gemensamma paradis som civilisationens tvång, med sitt behov av tideräkning och sitt brinnande krav på kommunikation? Kvinnan som kultur, mannen som natur. Susan Barton är en kvinna som vet hur man tar kommandot. Varken Cruso eller Fredag vill lämna sin ö, och Cruso dör bort så snart de blir räddade av ett fartyg. Susan Barton kallar sig Crusos änka när de kommer till London och söker upp författaren Foe för att berätta sin historia. Hon installerar sig i hans hem när han är försvunnen, skriver brev till honom som aldrig blir besvarade. Hennes eget förflutna manifesteras när hennes dotter som borde vara försvunnen i Brasilien dyker upp, eller någon som påstår sig vara dottern. Foe åtar sig att skriva, men vill – med tanke på publiken – dramatisera och färglägga det händelselösa livet på ön. Vems är denna berättelse om tre människor på en ö, som börjar ta sina egna vägar, skjuta sidoskott åt alla håll? Jag tror inte Coetzee egentligen är påverkad av Nietzsche, men visst påminner det hela om Nietzsches tanke om språket som en metastrukur för verkligheten som befriar sig och definierar sin egen verklighet.* Berättelsen om mannen på ön med sin stumma slav och kvinnan som kom till dem från havet blir en metaberättelse med ett bara tillfälligt förhållande till det som ”egentligen” hände. Inte för att man kan lita på att man vet någonting om det heller. Vi har bara Daniel Defoes och J.M. Coetzees sanna berättelser.

* Litterärt sett är det förstås också något av en ”postmodernistisk” kliché.

Finlandssvenskhet och öar

2011-12-23T00:25:00.001+02:00

Kommentatorn Klinkmann ställde i samband med en annan post frågan om det är något särskilt med just finlandssvenskar och öar, och om om man kan beskriva finlandssvenskheten som en ö. Jag vet inte, spontant tycker jag att själva idén om en ö är att ön är en väl sammanhållen helhet med klara gränser (ön som en egen liten värld; kanske orsaken till att så många är fascinerade av öar). Däremot är finlandssvenskheten minst av allt ett väldefinierat begrepp, fråga bara finlandssvenskarna själva vad de menar med det och om de alls vill kalla sig finlandssvenskar. Starta en diskussion om finlandssvensk identitet, och snart ryker stopporna. Många finlandssvenskar har givetvis rent konkreta erfarenheter av övistelser i skärgården, men det är inte riktigt samma sak. Man kunde ju tänka sig ett metaforiskt samband: den ensamme finlandssvensken, isolerad likt ön i havet. Själv är jag ändå just en "typisk finlandssvensk" som seglat från holme till holme, så jag vet att havet förenar. Från Ture Jansons skildring av de ensamma svenskarna till Merete Mazzarellas litteraturteoretiska idé om det trånga rummet går en rät linje, men då måste man minnas att det i grunden handlar om en sociologisk process som i första hand berört en minoritet inom minoriteten, d.v.s. den finlandssvenska elitens politiska kräftgång. Damen som hårt håller på att svenska ska vara herrskapsspråk och därför envisas med att tala finska till tjänsteandarna i Stockmann minns kanske ännu tiderna då två av fyra stånd i lantdagen dominerades av de svenskspråkiga, och då kyrkoherden i Sysmä och guvernören i Alaska talade samma språk. För henne känns nutiden trång. (Som Gösta Ågren påpekat är ankdammen alldeles för liten för den finlandssvenska överklassens ambitioner. Den vill vara överklass i hela landet.) Men någon påfallande isolerad grupp har finlandssvenskarna, inte heller de "vanliga", aldrig varit i levande livet, inte gentemot det finska Finland och inte gentemot den övriga världen. De har snurrat på lite varstans, och bra så.

Som julläsning rekommenderar jag Fritiof Nilsson Piratens novell Julkorgen som finns i samlingen Flickan med bibelspråken från 1959.

The Cage

2011-11-29T22:32:00.000+02:00

Jag läste A. Bertram Chandlers novell The Cage för länge sen i Sam J. Lundwalls Det hände i morgon (i svensk översättning förstås, förmodligen med titeln ”Buren”). Novellen har stannat i mitt minne för det var här jag första gången lärde mig vad ordet vivisektion betyder. Nu när jag stötte på novellen igen kunde jag konstatera att det - som jag mindes – är klassisk science fiction av bästa satiriska 1950-talsmärke, med en inte överdrivet idealistisk syn på människan och hennes strävanden, och med en bister slutknorr som fortfarande ruskar om en. Besättningen på ett rymdskepp nödlandar på en främmande planet och blir efter en tid upptäckta av varelser från en annan planet som – naturligt nog - tror att de hör till den ursprungliga faunan. Deras ”räddning” innebar följaktligen att varelserna för dem till ett zoo på sin egen planet, med anpassat mikroklimat i buren och allt. Deras försök att kommunicera med sina skötare går inte så bra. Då har de redan under sin tid på planeten hunnit leva ut sina fantasier om barbariska riter och strider om honorna. Det är en sekvens som har lite av ironisk dekonstruktion av Flugornas herre över sig, där rymdvarelserna dyker upp som deus ex machina likt det brittiska krigsfartyget i William Goldings roman.

X-Men: First Class

2011-11-28T23:58:00.001+02:00

Det som förvånar mest i X-Men: First Class är inte de ståtliga aktionscenerna (och de ÄR ståtliga: Magneto lyfter en ubåt ur djupet med sin viljas kraft), utan den påfallande emotionella laddningen i handlingen. Kanske det är den ultimata nördfilmen vi ser: vi förväntas faktiskt ta relationerna mellan dessa muterade superhjältar på allvar, deras existentiella dilemma och politiska val. Samtidigt har First Class en tät dramatisk struktur som man sällan ser i actionfilmer av detta slag (senast kanske i Spindelmannen tvåan, den oöverträffade). Naturligtvis balanserar First Class som alla actionfilmer på en mycket smal egg: intelligent utan att vara pretentiös, pampig utan att bli uppblåst, spännande utan att förfalla till billiga trick… Den biologiska grunden är naturligtvis helgalen, men idén om en ny ras av evolverade övermänniskor erbjuder den konflikt som driver handlingen. En slags idéroman på film, alltså. De goda skådespelarna gör sitt till för den attraktiva helheten, och åtminstone jag tyckte att man lyckats fånga det tidiga 1960-talet ovanligt väl (också här utan att förfalla till de mest uppenbara klichéerna). Och det var roligt att som kontrast till de fräscha huvudrollsinnehavarna se hela raden av gamla pålitliga b-skådespelare, med Michael Ironside i spetsen, som amerikanska officerare och CIA-män…

Tintin utan Tintin

2011-11-03T22:32:00.000+02:00

Det är möjligt att Steven Spielbergs Enhörningens hemlighet bryter trenden, men märkligt svårt har det ju alltid varit att överföra Tintin till vita duken. Jag vill gå så långt som att påstå att de två bästa Tintin-filmerna inte alls har något med själva seriefiguren att göra, men lyckas ändå på av- och omvägar fånga l’esprit Tintin – äventyrets anda. Förutom denna cineastiska Tintin-het har Philippe de Brocas L’homme de Rio (1964) och Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou (2004) mycket litet gemensamt. I och för sig är det bara naturligt att Tintins ande går som en viskande skugga genom L’homme de Rio. I början av 1960-talet fanns det planer på en fransk Tintin-film som skulle regisseras av Philippe de Broca. Därav blev intet, och i stället gjorde de Broca denna film med alla välkända ingredienser i jakten på tre indianstatyetter i ett sydamerikanskt land. Personerna, blandningen av snabba aktionscener och den fysiska humorn; allt formligen ropar att detta är Tintins hemliga recept: så här ska det göras! Jean-Paul Belmondo fungerar som en något vuxnare Tintin som klättrar på fasader, svingar sig i lianer och hamnar i krogslagsmål. Samtidigt är det något i själva hanteringen av den omgivande miljön, av gatorna i Rio och av rymdvarelsearkitekturen i Brasilia, som påminner om Hergés rena linje. Alltså en äkta Tintin-film utan Tintin. The Life Aquatic with Steve Zissou igen finner sitt nöje i att parodiera (eller kanske pastischera) Jacques Cousteaus äventyr på de sju haven, med ironiska blinkningar till Moby Dick and whatnot. Bill Murray är ändå knappast kapten Ahab, snarare en åldrad och lite trött Tintin, ute på en sista avslagen expedition efter alltför många äventyr runt världen. ”I know I haven’t been at my best this past decade”, säger han. "That's true", svarar Anjelica Huston. Det är en helt underbar film, där den intellektuelle posören Wes Anderson för en gångs skull får alla bitar att passa. Allting är så rätt att man baxnar (det artificiella i själva upplägget, det fantastiska ensemblespelet av en inspirerad grupp skådespelare, de konstgjorda undervattensmiljöerna, de klara färgerna, den absurda dialogen, humorn, musiken av Mark Mothersbaugh och Seu Jorges tolkningar av Dawid Bowie på portugisiska, filmens slut som är rentav vackert…). Så: en äkta Tintin-film, utan Tintin.

En österbottnisk herrgårdsroman

2011-11-01T20:48:00.001+02:00

Trots att romanens författare förvisso var österbottning är rubriken ovan en sanning med modifikation. I själva verket finns det ingenting i Arvtagaren på Älvbyhus (1958) av Ingolf Friman som explicit skulle hänföra sig till Österbotten. Tvärtom är miljöskildringen renskrubbad från alla lokala fästpunkter, och ingenstans nämns något om var exakt i världen handlingen utspelar sig. Man får ett intryck av ett slags generisk skandinavisk, kanske svensk, geografi där de enda existerande orter som nämns (Amerika, Sydsverige, Dresden) bara förekommer i romanfigurernas vagt skisserade förflutna. Det vi har är herrgården (”Älvbyhus”), kyrkbyn (”Älvby”), småstaden (”Älvstad”) och den stora staden ”Uddestad” med drag av Stockholm, Helsingfors eller kanske Vasa. Tidsmässigt utspelar sig romanen i 1950-talets ”nu”: ett mynt från 1952 anger den historiska bestämningen. Men fanns det verkligen skandinaviska musikstuderande i Dresden på 1950-talet? Den som vet märker ändå att den lilla staden vid älven är kalkerad på Nykarleby, om också i något uppgraderad skala. Älvstad omtalas som en ”typisk skolstad” med fyratusen invånare och såväl manligt som kvinnligt lärarseminarium! Förresten för ju redan P-O. Nyströms omslagsteckning tankarna till Juthbacka gård utanför Nykarleby. Ingolf Friberg gav ut några romaner och novellsamlingar, men hör väl i dag knappast till de allmänt kända författarna. Han försörjde sig bl.a. som restaurangmusiker, vilket avspeglar sig i de många restaurangbesöken i Arvtagaren på Älvbyhus. Ärligt talat ger romanen ett ganska kuriöst intryck. Den lantliga idyllen innehåller inte bara rakryggad herrgårdsägare, som stigen ur 1930-talet; där förekommer också tonårssex, fosterfördrivning och t.o.m. pedofili, allt skildrat på ett lite slipprigt, men samtidigt indirekt sätt, som byskvaller. Försökte Friman vara ”frigjord” och ”modern” i en tid då böcker som Agnar Mykles Sången om den röda rubinen nyligen gjort skandal? I så fall kom han inte riktigt fram, klarade inte riktigt av att avstå från en moraliserande, nästan snaskig människosyn. Kanske kan Arvtagaren på Älvbyhus idag bäst läsas som ett slags vrakgods från en social och litterär brytningstid.

Databasen över svenskösterbottniska författare, Brösttoner, har en kort bio om Ingolf Friman (1897-1974).

Barnet i grottan

2011-10-08T18:24:00.003+03:00

Denna artikel från University of Cambridge må fungera som en påminnelse om hur lite vi vet om vad som rörde sig i huvudet på istida, grottmålande, människor. Också mycket små barn var med och dekorerade grottan Rouffignac i Frankrike, gjorde mönster med fingrarna på grottväggarnas mjuka avlagringsytor (på engelska "finger flutings"). Arkeologen Jess Cooney har t.o.m. kunnat identifiera individuella barn, tre till fem år gamla, vilket kanske tyder på att grottan dekorerades under ett enda tillfälle, eller under en kort period. Cooney frågar med rätta vad det innebar att vara barn för 13 000 år sedan. Det är en bra fråga, men den enklaste förklaringen är kanske att barnen var en del av familjegruppen (klanen?), och alla skulle göra sitt avtryck i grottan (vad sen grottan "betydde").

Metoden att statistiskt analysera fingermönstren utvecklades av Kevin Sharpe och Leslie Van Gelder, en vetenskaplig artikel om metoden finns i International Newsletter on Rock Art 38 (2004).

Man har vetat länge att barn besökte grottorna, också djupt ner i grottsystemen där man hittat bevarade fotavtryck, och egentligen borde barnet som grottkonstnär ha varit en någorlunda närliggande tanke. Tre till fem år är ju faktiskt värsta klotteråldern också för våra egna barn. Fakta som ligger framför oss kan ibland ha svårt att bryta igenom våra färdiga föreställningsstrukturer. Det har varit lite samma sak med handavtrycken i (en del av) grottorna. De har alltid varit av alla storlekar och former, men det krävde en medveten ansträngning att analysera sig fram till att de gjordes av män, av kvinnor, och antagligen också barn. På engelska heter det visst conceptual breaktrough. En diskussion om handavtrycken i bla. grottan Pech Merle hittar man i arkeologibloggen Zenobia: Empress of the East.

Nawal El Saadawi: Och tiden står stilla vid Nilen

2011-10-06T00:36:00.001+03:00

Bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia besöker Kairo för första gången och blir djupt chockerade av filmaffischerna de ser: ”På de höga husens väggar var avbildade nakna kvinnor, som låg, stod, och satt med särade ben, och kostymklädda män, alla med pistoler.” Det är en ironi som verkar på många plan. Filmaffischernas västerlandiserade kvinnor är inte nödvändigtvis mindre förtryckta än småbrukarkvinnorna från byn vid Nilen. Och tiden står stilla vid Nilen (1974) ska väl i första hand läsas som en feministisk indignationsroman om kvinnlig förödmjukelse och hämnd, till sin yttre form en bjärt melodram med minst fyra mord som säkert på många sätt påminner om handlingen i de egyptiska filmer som Nawal El Saadawi här parodierar. Melodramat är en form som påfallande ofta lämpar sig för en effektiv social kommentar. När Zeinabs ogifta syster i romanen föder ett barn och lämnar det vid imamens dörr startar det en händelsekedja som – i ett samhälle där ”tiden står stilla” – obönhörligt går mot sin logiska slutpunkt. Livet i byarna vid Nilen enligt Nawal El Saadawi handlar om fattigdom och ständiga förödmjukelser, en formelartad och vidskeplig religion som otillräcklig tröst och ett extremt auktoritärt samhälle där alla, också offren, ständigt övervakar varandra. Någon idealiserande folklivsskildring är Och tiden står stilla vid Nilen med alla sina extremt naturalistiska inslag minst av allt. Tidelag är bondens tröst, gravplundring bydårens levebröd.

The Island

2011-09-26T21:45:00.000+03:00

Jag blev lite förvånad att upptäcka att det var Michael Bay som regisserade The Rock (1997), som jag minns som en njutbar actionfilm med Sean Connery och Nicolas Cage. Annars är Bays oeuvre en ganska nedstämmande läsning, med en rad uppblåsta och tomt skramlande filmer som Pearl Harbor, Armageddon och Transformers. The Island från 2005 är inte den värsta på listan utan går an som tanketom action. Det är bara det att man får en irriterande känsla att temat kunde ha behandlats så mycket intressantare. Ett företag klonar människor som växer upp i en underjordisk stad som reservdelar för sina genetiskt identiska ”ägare”. Inledningen i den stängda staden lutar sig tungt mot filmer som THX 1138 och Logan’s Run, innan handlingen abrupt går över i den vanliga crash-boom-smäll-aktion som man kan vänta sig i en film av Michael Bay. De existentiella implikationerna i förhållandet mellan original och kopia (”din gestalt bakom dörren” som i Bo Carpelans roman) är inte något Bay intresserar sig mycket för. The Island kunde t.ex. gott ha slutat där Ewan McGregor nr 2 såg ut att kunna ta över original-McGregors synnerligen välsituerade liv. McGregor har åtminstone roligt när han spelar mot sig själv. Däremot har Scarlett Johansson inte mycket att göra, bara i en kort scen bränner det till när original-Johanssons barn tror att det är riktiga mamma i bildtelefonen.

Trolljägaren

2011-09-25T22:19:00.001+03:00

Min kännedom om tjugohundratalets norska filmkonst begränsar sig till Död snö (nazistzombier) och Trolljägaren (Blair Witch Project med troll). I båda fallen handlar det om lokala och ganska smarta varianter på väl inarbetade internationella genrer. De bärs upp av en slags entusiastisk lågbudgetsanda och känns åtminstone lite fräscha just genom sitt norska perspektiv och sin vridna humor. Trolljägaren (André Øvredal, 2010) är alltså Blair Witch Project möter Asbjørnsen och Moe.* Den låtsasdokumentära utgångspunkten, en videofilm med märkligt innehåll som dyker upp, är numera så vanlig att det har fått ett eget namn på engelska: found footage. För filmer med begränsad budget har formatet uppenbara fördelar när alla kameramissar bara ökar den dokumentära känslan. Skakig bild, oskarpt fokus och fingrar för linsen blir en del av själva den realistiska upplevelsen.** Stilmässigt pendlar Trolljägaren lite osäkert mellan humoristisk skräck (trollen är inte särskilt skrämmande), vackra turistvyer och satiriska slängar om statlig byråkrati – trolljägaren är nämligen en statlig tjänsteman. Trollen och deras egenskap att förstenas eller explodera i dagsljus får en pseudovetenskaplig och inte särskilt allvarlig förklaring, däremot får vi inte veta varför de reagerar på kristet blod (frågan om de också kan känna lukten av muslimskt blod ställs, men det får vi inte heller veta). Frågan om trolljägarens religiösa (o)tro blir kanske ett problem i den amerikanska version som det lär finnas planer på. Sannolikt genomgår Trolljägaren en grundlig amerikanisering, men då hoppas jag att också trollen byts ut mot den äktamerikanska Bigfoot som (ja, det finns det rapporter om) bl.a. lär reagera på menstruationsblod. DEN filmen vill jag se.

*Man kan undra om Trolljegerens framgång i Norge åtminstone till en del handlar om den nationalistiska klangbotten filmen onekligen har. Många av de norska kommentatorerna på nätet är ivriga att framhålla att bara (äkta) norrmän som läst Asbjørnsen och Moes eventyr som barn har förutsättningar att förstå alla de kulturella hänvisningarna i filmen.

**Men som Cloverfield visade krävs det sen ändå budgetar i klassen ”Hollywood” för att en fejkad dokumentär ska bli riktigt bra. Det är lite som Oscar Wilde påpekade, man ska vara en bra skådespelare för att kunna spela naturlig på ett övertygande sätt.

Före Adam

2011-09-04T21:54:00.000+03:00

Jag föreställer mig att Jack London hör till de klassiker som många fortfarande läser i skolåldern. En helt ofarlig författare är han väl inte, jag minns det vilda suget i Skriet från vildmarken och Varghunden. Det är Darwin, Nietzsche och Marx, kanske också Freud, i nya världen. Samma drive i narrationen (att kalla det ”berättarglädje” skulle ge för naiva associationer) finns i Före Adam (Before Adam, 1906). London var långt ifrån den första som skrev förhistorisk ”paleofiction”. Förmänniskorna började dyka upp i skönlitteraturen i allt snabbare takt under slutet av 1800-talet efter att den första neandertalaren hittades 1856 och Om arternas uppkomst utkom 1859. Ändå var det just i Före Adam som många av genrens standardingredienser etablerades med kraft. Mötet mellan de ”gamla” och de ”nya” människorna är ett potent motiv som bär upp mången roman ännu idag.* I Före Adam finns t.o.m. en scen med en man som drar en kvinna i håret in i sin grotta, och det är ju en bild som ynglat av sig i miljonerna sedan dess. Bland den tidiga evolutionismens tankegods fanns intresset för atavismer, och ett av Londons genidrag är att behandla atavismer som något som fanns redan bland människans förfäder (intressant nog beskrivs den ovannämnde väl brutale friaren ”Röda Ögat” som en sådan, ett återfall i evolutionen som slutar som medlem i en grupp av ännu primitivare apmänniskor). London beskriver samarbete som ett recept för evolutionär framgång, en tanke som han kanske tog över från 1800-talets socialister (traditionen från Friedrich Engels). Det är en idé som inte på något sätt strider emot den moderna evolutionspsykologiska synen. Däremot är Londons ”rasminnen” ett koncept som få moderna biologer skulle ta i med tång, men det visar bara hur tungt all spekulativ fiktion bygger på sin samtids idéer.

* Inom science fiction är ”den siste neandertalaren” (mera sällan ”den sista”) nästan en egen undergenre, med William Goldings Det nya folket (The inheritors, 1955) som den kanske oöverträffade höjdpunkten. Inte heller Björn Kurténs paleolitiska romaner att förglömma.

Emily Carr

2011-08-30T22:57:00.001+03:00

De bästa webbsidorna är de som inbjuder till oplanerad surfning. Virtual Museum of Canada är en sådan källa till nya upptäckter. Det är inte mer än rätt att Vancouver Art Gallery som sitter på stora samlingar av en av Kanadas nationella stigfinnare, Emily Carr, generöst delar med sig av hennes konst i det virtuella museet. I Kanada som annorstädes togs bildkonsten i bruk när den nationella identiteten – myten – skulle byggas; Emily Carr (1871-1945) var en av dessa Kanadas kulturella identitetsbyggare. Som kvinnlig konstnär är hon inte bara nationell symbol och vägvisare utan ingår också i en specifikt kvinnlig genre: berättelsen om det ensamma geniet som ensam och bortglömd av den manliga kulturmaffian sitter i sin stuga och skapar. Se Helene Schjerfbeck, Edith Södergran, och hela raden av kvinnliga 1800-talskonstnärer. Helt överensstämmande med verkligheten är det ju inte alltid; och också Carr fick redan under sin livstid uppleva hur intresset för hennes konst ökade. Carr satt för övrigt minst av allt hemma i sin stuga. Hon ville dokumentera den försvinnande indiankulturen och gjorde långa resor i vildmarken, från by till by längs floderna och ute på Queen Charlotte Islands. Senare postkolonialistiska forskare har ibland haft problem med hur de riktigt ska hantera hennes livsprojekt. Var hon trots sitt genuina intresse för indianerna, trots att hon gick så långt som att påstå att hon kände sig som en indian själv, ändå i grunden en representant för de europeiska erövrarna som målade in indianerna i sin egen nationella självförståelse, sin vita historieskrivning? Vackra är hennes bilder hur som helst. Längs tidsaxeln kan man se hennes konstnärliga utveckling, från en tydlig påverkan av Gauguin under de tidiga expeditionerna över de monumentalt framställda totempålarna som hon är mest känd för, till de böljande landskapen i hennes sista period. Emily Carr var för övrigt också författare, jag rekommenderar hennes Klee Wyck från 1941. Se bara till att hitta en modern oavkortad upplaga, inte den snöpta "skolupplagan" där alla hennes beska kommentarer om missionärernas framfart plockades bort.

Min fru är en häxa

2011-08-28T20:35:00.000+03:00

Jag förslösade en del av sommaren med att titta på gamla avsnitt av Bewitched på Youtube. Det var en av de första tv-serierna jag minns att jag regelbundet följde med som liten, förutom Familjen Flinta förstås. Jag gick antagligen inte i skolan ännu; det bör ha varit i slutet av 1960-talet som serien visades i finländsk tv. Då tyckte jag att Samantha trollade alldeles för sällan och att det var för mycket prat. Nu blev jag positivt överraskad hur fräsch serien ännu kändes, och samtidigt så underbart sextiotalistisk. Utgångspunkten med en vanlig man som gifter sig med en häxa (och får häx-svärmor på köpet) ger rika tillfällen till satiriska kommentarer om den moderna livsstilen i förorten. Inte minst när det gäller könsroller. Det märks att samhället var i svängning, och säkert gjorde Bewitched sitt till för att normalisera den moderna frigjorda kvinnan som kan själv och inte alltid behöver stöda sig på sin man. Maken Darrin ser med nutida ögon väl gammal ut för sin unga fru, men det är ingen tvekan om att Samantha och Darrin genuint uppskattar varandra och ser sig som ett oslagbart team. Det som också slår en trots den ibland ganska våldsamma driften med förortslivet är hur positiv själva grundtonen och människosynen är i Bewitched. Det var före 1960-talet surnade och Vietnam började komma in i tv-rutorna.

Måste nog säga att jag hade bra smak som sexåring.

Det gyllene mötet

2011-06-24T01:30:00.000+03:00

Det var länge sen jag läst en bok av Alistair MacLean. MacLean var en välkänd och storsäljande författare på 70- och 80-talen, men han verkar ha fallit lite utanför radarn för yngre läsare. Själv fick jag en liten nostalgivibb när jag hittade Det gyllene mötet (The Golden Rendezvous, 1962) i en utgåva från 1977 – den ingick i Forums distinkta pocketserie med Eric Palmquists kraftfulla omslagsteckningar. McLean var en flitig skribent, fullblodsproffs förstås, som gav ut en bok nästan varje år under 30 år eller mer. Det gyllene mötet är kanske inte en av hans mest minnesvärda, som Åtta glas eller Fruktan är mitt vapen där huvudpersonerna verkar drivas av en nästan helig eld, men McLean var alltid en pålitlig hantverkare. Språkligt och intrigmässigt är Det gyllene mötet genomarbetad på ett sätt som man ärligt talat inte alltid kan vänta sig ens av de största stjärnorna i den moderna skandinaviska deckarboomen. Här finns den tappre hjälten som sönderslagen och uttröttad segrar mot alla odds och får hjältinnan på slutet (i själva verket något som långt ifrån alltid unnades McLeans ensamma och bittra hjältar), här finns det typologiserade (snarare än stereotypa) persongalleriet och här finns kalla krigets konstellationer. Intrigen i korthet: skurkarna har smugglat ett kärnvapen ombord på en lyxkryssare och tänker i utpressningssyfte spränga den i luften med miljonärer och allt. Som ofta hos McLean speglas hjältens egna psykiska ärr och hans nihilism i skurkarnas än större cynism och människoförakt. Genom att besegra dem övervinner han samtidigt sig själv.

Alistair MacLean (1922-1987).

True Lies

2011-06-02T14:37:00.000+03:00

James Bond möter Dr. Phil, och konstigt nog fungerade True Lies, James Camerons crossover till filmmonster från 1994 med Arnold Schwarzenegger och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna, fortfarande efter närmare 20 år. Cameron vet onekligen hur man får en film att löpa som på räls. Den lätt juvenila tonen i True Lies är i ordets egentliga mening avväpnande, så man accepterar handlingen som den (tonårs-)fantasi den är och – nästan – överser med filmens helt onödiga stereotypisering av araber och utlänningar. Skurkarna kunde ju faktiskt lika gärna ha varit doktor Ond och hans anhang som vill ta över världen. För handlingen hade det saknat betydelse och dessutom hade det varit mera i samklang med filmens allmänna ”over the top” stilnivå. True Lies släpper alla cineastiska hämningar när Arnold och Jamie förenas i en djup kyss under palmkronorna, som på ett omslag till en Harlekin-roman, samtidigt som ett kärnvapen sprängs i bakgrunden och svampmolnet breder ut sig. Det måste vara 90-talets mest fantastiska filmscen. Och det är inte ens slutkyssen, utan sen hoppar Arnold ännu i ett stridsflygplan för att rädda dottern som King Kong… ursäkta arabterroristen jagat upp i en skyskrapa. Vad undertexter beträffar är True Lies en i raden av Cameron-filmer där en man frigör en kvinna till hennes rätta potential, som Michael Biehn i Terminator eller Leonardo DiCaprio i Titanic. Åtminstone behövde Arnold inte dö i slutet efter fullgjort uppdrag som de andra kristusfigurerna.

J.M.G. Le Clézio

2011-03-20T21:39:00.000+02:00

Ett par korta berättelser av J.M.G. Le Clézio gav mersmak. Efter den första tveksamheten hur man egentligen ska ställa sig till Le Clézios högtidliga språk och ibland nästan predikande tonfall vänjer man sig och inser hur medvetet han gått in för stilen, som om språket på riktigt betyder något, på riktigt kan användas för kommunikation mellan människor. Vi ska inte vara rädda för de stora orden skriver han, och detta är förvisso en författare för vilken all postmodern ironi är främmande. Några gammaldags vändningar här och där gör att man kanske också lite misstänker att han fått en kongenial översättare i Ulla Bruncrona, med finlandssvensk bakgrund. Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (2006) handlar om en resa till ön Raga i Vanuatu som de europeiska upptäckarna gav det fula namnet Pentecost. Blandningen av reseskildring, historia och filosofisk betraktelse kan föra tankarna till Bruce Chatwin, men Chatwin är konkretare, kanske brittiskt nyktrare (oaktat att vi nu vet att Chatwin redigerade sina hågkomster från Patagonien med hård hand). Le Clézio är tämligen vag vad gäller yttre händelser och ”gör” egentligen inte så mycket. Han besöker ett kloster, fotvandrar till en by i bergen, vägrar att besöka en annan by där man tar betalt av turisterna för att visa den traditionella livsföringen som är bungy-hopp, penisfodral och bara bröst. Han kommer in på Nya Hebridernas svårartade koloniala historia via systemet med ”blackbirding” där människor fångades in och fördes till Australien för vad i praktiken var slavarbete och som pågick in på 1900-talet. Människor minns, och minnen förvandlas till kollektiva myter. Den indirekta men starka inlevelsen förde nunnan i klostret i Melsissi till Nya Kaledonien för att besöka grottan där självständighetsrörelsens martyrer sköts ihjäl på 1980-talet. Le Clézio ser det som en del av en gemensam historia som håller på att skapas i Stilla havets övärld, en berättelse om motstånd och om samband i tiden och i rummet. I huvudstaden Port Vila hör Le Clézio den internationella vandringssägnen ”välkommen till aidsklubben” som han tidigare hört på Mauritius på andra sidan jordklotet. I det här fallet handlar berättelsen om en otrogen hustru som offer (älskaren med aids, mannen som förskjuter henne, barnen hon förlorar), och förstås är det en historia som kan ha många perspektiv, många skurkar.* Le Clézio verkar mena att det väsentliga är vilka berättelser folk tror på, deras förmåga till empati med fiktionen. Också i Afrikanen (2004), Le Clézios rekonstruktion av sin far som var läkare i Kamerun och Nigeria och som han träffade första gången som åttaåring, säger Le Clézio att han genom sin blotta föreställningskraft kan leva sig in i sin fars liv och tankar under åren i Afrika, och likaså sin mors. Litterärt är det naturligtvis en romantisk position, men någon flummare är Le Clézio inte. Men han är en författare som tror på berättelsens och inlevelsens kraft.

*(Den vanliga versionen i västerlandet är väl mannen som raggar upp en okänd kvinna, och som beroende på vem som berättar antingen handlar om manlig skräck för kvinnlig kontaminering, eller också om den otrogne mannen som får sitt rättvisa och oundvikliga straff.)

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

2011-03-13T17:47:00.000+02:00

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum är en musikalisk komedi från 1966 som idag ger ett minst sagt daterat intryck. Filmer kan vara föråldrade och ändå fungera på sin egen tidsandas villkor, men i det här fallet är det nog så att bäst före-märkningen gått ut för länge sen. Jag vet inte hur ofta själva musikalen av Shevelove, Gelbart och Sondheim tas upp på scen i dag (det är inget fel på musiken, den är medryckande och så att säga ”Broadway Musical”-aktig), men jag misstänker att handlingen i så fall nog utsätts för en viss redigering. Jag kan tänka mig en version där kvinnorna tar över och styr handlingen. Det ironiska är att A Funny Thing... säkert på sin tid och på sitt sätt var uttryck för en allmän liberal utveckling. I den meningen är den ett exempel på fenomenet att det som av sin egen tid uppfattas som nytt och banbrytande, t.o.m. vågat, mycket lätt blir det som efter några år ohjälpligt uppfattas som "tidstypiskt" och fastlåst i sin egen kontext. Vid filmens tillkomst måste det ju ha känts fräscht och modigt, t.o.m. befriande, att i en mainstream Hollywoodfilm visa det som teatern alltid gjort, med öppna sexuella anspelningar, erotiska danser och välvilligt skildrad lusta mellan man och kvinna. Tidsandan anlände till Hollywood. Problemet är bara den blatanta sexismen som idag får åskådaren att besvärat vrida sig i stolen. Kvinnor i ofri ställning (ja, slavinnor) som sexobjekt, mer än medelålders män som dreglar över lammköttet; sånt får också andra än feminister att osäkra sin revolver. Handlingen är den gamla vanliga, med hunsade män och härsklystna hustrur, ung kärlek, missförstånd, identitetsförväxlingar, springande i dörrar och förstås män i kvinnokläder. Det var sådant redan de gamla romarna skrattade åt. Det blir bättre mot slutet när handlingen byggs upp till den långa hästkapplöpningen i högt tempo över stock och sten. Som komisk hommage till Ben Hur står sig den scenen fortfarande riktigt bra. En fin touch är också de överraskande bitska kommentarerna och ordlekarna i förbifarten här och där, och som antagligen lyckades överleva överföringen från scen till film. Zero Mostel i huvudrollen ansågs ju vara en av de stora skådespelarna på scenen. I de filmer jag sett av honom tycker jag att han spelar över ganska grovt, med övertydliga gester och minspel, just som en teaterskådespelare som vill att budskapet ska gå hem också på sista raden. A Funny Thing... är också känd som Buster Keatons sista film. Rollen är liten och ganska löjlig, men Keaton får ändå fungera som deus ex machina och utlösa det för alla parter lyckliga slutet. Keaton levererar sina repliker med exakt timing och oföränderligt ansiktsuttryck, och direkt en gammal stumfilmsstjärnas pinsamma sorti kan man inte kalla det (jämför t.ex. med Stan Laurels och Oliver Hardys sorgliga förfall i slutet av sin karriär). Keaton höll ju dessutom på att återupptäckas under 1960-talet.

Bilderna rör sig

2011-03-04T20:38:00.000+02:00

Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket har öppnat filmarkivet.se, med tills vidare ca 300 filmer, mest journal-, reklam- och dokumentärfilmer. Den första svenska filmen, Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan från 1897 finns med, och så en hel del annat intressant och t.o.m. oväntat från det följande 1900-talet (det svenska perspektivet). Den tekniska kvaliteten på de inskannade filmerna är så bra man kan vänta sig, och streamingen fungerar bättre än på Youtube.

Winter's Bone

2011-02-28T01:09:00.000+02:00

Det nästan dokumentariska greppet i Winter’s Bone (Debra Granik, 2010) gör att man lätt missar att det är en genrefilm som på ett mycket medvetet sätt ingår i en mäktig amerikansk filmtradition. Ämnesvalet och amatörskådespelarna pekar förstås också mot europeiska neorealistiska rötter, men framför allt är Winter’s Bone en modern western, starkt smaksatt av det som kallas ”southern gothic” med allt vad det innebär av makabra detaljer och upphettad människoskildring. En 17-årig flicka måste finna sanningen om sin försvunna far och samtidigt rädda sin gård. Här finns blodshämnd och stridande klaner som i en western, samtidigt som skildringen av livet i Ozarks fattiga bergstrakter är nästan parodiskt stereotyp. Hembränningen har ersatts av drogtillverkning för större marknader, men de våldsamma arbetslösa männen och de utslitna kvinnorna finns kvar som de alltid gjort. För ungdomen är armén den enda realistiska vägen ut. Styrkan i Winter’s Bone är att filmen lyckas transformera åskådarens färdiga sociala föreställningar (om människorna, och om USA) till ett mänskligt intresse för filmens huvudpersoner som individer. (Och djur. Filmen igenom ger människorna sina hundar, hästar och kycklingar ömhetsbevis, kanske som kompensation för den hårdhet de visar varandra.) Genom att vara just en genrefilm med färdiga konventionsbundna byggstenar för handlingen undviker Winter’s Bone samtidigt problemet med den överlägsna tittarpositionen som de neorealistiska filmerna alltid drogs med; åskådarens paternalistiska blick (åh, vad de intellektuella cineasterna älskade Giulietta Masina i Fellinis Vägen). I början verkar Winter’s Bone med sin starka hjältinna och sina värdelösa män att vilja kantra över i feministisk traktat, men vad som utvecklar sig inför våra ögon är ett mönster av komplexa relationer mellan mansvärlden och kvinnovärlden, där det inte alls är så entydigt var makten finns. Vilken fantastisk scen det är när kvinnorna i slutet visar Ree var hennes fars döda kropp ligger – och sen tar fram motorsågen för att avskilja hans händer.* Sist och slutligen handlar Winter’s Bone om Rees initiationsrit till sitt samhälle och dess värderingar, och när hon förstått de regler som gäller är också hennes fars mördare beredd att betala blodspengar. Och i slutscenen får den sexåriga systern sitta och knäppa på banjon som bevis på att traditionerna, på gott och ont, förs vidare till nästa generation. (Men redan i början av filmen ser vi en scen där mycket unga mammor och pappor tillsammans sitter på en kurs om babyskötsel, kanske en påminnelse om att också traditionsbundna samhällen befinner sig i ständig förändring och trots allt har beredskap att på sina egna villkor tänja på sina kulturella praktiker och könsroller.)

*Ja, det är nödvändigt för handlingen.

Cruel Intentions

2011-02-05T14:18:00.001+02:00

I slutet av Farligt begär, Stephen Frears filmatisering av Choderlos de Laclos roman Farliga förbindelser har den tidigare så överlägsna markisinnan de Merteuil gjort det oförlåtliga misstaget att öppet visa sina känslor och bryta mot dubbelmoralens järnhårda regler. Straffet kan bara bli social utstötning. Det är en social och politisk analys som med filmens medel gestaltar frågor om klass, samhälle och kön. När Kathryn Merteuil i Cruel Intentions (Roger Kumble, 1999) obönhörligt råkar ut för samma öde är det en milsvid skillnad i perspektiv. Där markisinnan de Merteuil går under för att hon alltför tydligt synliggör sitt samhälles outtalade värderingar (som hon delar) får Kathryn tvärtom sitt välförtjänta straff för att hon är, ja ond. Hennes sociala cirkel* bevarar sin oskuld genom att ta avstånd från henne, som en rengöringsakt. Det är en moraliserande analys, djupt förankrad i den amerikanska puritanska traditionen och synen på den autonoma individen med absolut moraliskt ansvar. Att förflytta de Laclos satir över 1700-talets franska överklass till de rika överklassynglens värld i Manhattans Upper West Side och på väldiga lantställen låter i sig som en synnerligen god idé. Mycket riktigt levererar Cruel Intentions den första timmen några genuint elaka och roliga scener från de ruttna äpplenas liv. Huvudpersonerna är kort sagt rika, vackra och förtappade. I genren ”depraverad överklass på Manhattan” har man väl i och för sig sett filmer som i högre grad bygger på egen insyn i miljön, jag tänker t.ex. på filmer som Metropolitan och The Last Days of Disco av Whit Stillman med alla sina träffsäkra iakttagelser av klassdistinktioner och sociala regler. Cruel Intentions har i högre grad den utanförståendes perspektiv (vi får så att säga en titt in i aphuset) vilket bäddar för den ganska abrupta övergången när filmen någonstans i mitten helt ändrar riktning. Social satir blir romantisk komedi blir tragisk kärlekssaga. Unge Sebastian Valmont är skolans förförare med ett rykte att hålla uppe men faller genast när en glad kristen tjej från Kansas dyker upp och visar sina lustiga grimaser. Hon får ju honom att skratta, bevars. Samtidigt fortsätter Kathryn att rida vilt på sex- och kokainkarusellen, intrigera och bedra. Med jämna mellanrum visas flygbilder över Manhattan så att vi säkert ska komma ihåg var ondskans och omoralens hemvist ligger. Kathryn försvarar sig med att hon bara gör det som män i alla tider gjort, men då hon inte likt den manliga huvudpersonen ångrar sig och finner den sanna kärleken visar det bara vart feminismen leder (till fördärvet). Sådana kvinnor finns det inte i Kansas. Nå, Cruel Intentions har sina ljusa stunder, inte minst den skarpa dialogen (”He’s so… black!”). Det moraliserande slutet måste starkt ha tilltalat känslan för rätt och riktighet hos den till största delen tonåriga publiken som flockades för att se Sebastian först förlösas av den rena kärleken och sedan offra sig för den, och för att se supermobbaren Kathryn få sitt rättmätiga straff. För en vuxen åskådare klingar det ändå väl falskt. Så karismatiska skådespelare är Ryan Philippe, Reese Witherspoon och Sarah Michelle Gellar inte att man skulle bry sig särskilt mycket om vad som händer med deras rollfigurer. Däremot kan man njuta av en lång rad lite mognare skådespelare i birollerna: Louise Fletcher, Swoozie Kurtz, Christine Baranski...**

* I själva verket också i det här fallet ”klasskamrater”, d.v.s. i en skola.

** Nu slår det mig hur kvinnodominerad vuxenvärlden är i Cruel Intentions, knappt en man så långt ögat når. Det måste vara de frånvarande fäderna som gjort barnen så förvirrade. Eller något.

Enhörningen igen

2011-01-28T22:38:00.003+02:00

Nu har jag inhämtat ett mått kunskap. Vissa zoologer menar att enhörningen i Lascaux kanske var en tibetansk chiruantilop, Pantholops hodgsonii. Det är en art som numera bara finns i Tibet, och om en chiru verkligen visade sig för Lascaux-målaren börjar jag ju nog tycka att det som förklaring är minst lika fascinerande som en sjungande schaman (lika intressant, men på ett annat sätt). Teorin har en hel del som talar för sig. Djuret i grottan har likt en chirubock långa horn som riktas nästan rakt framåt när den böjer ner huvudet, iögonfallande svarta ben, svart ansiktsteckning och kort svans. Alla andra målningar i Lascaux är realistiska avbildningar av identifierbara djurarter. Det förutsätter förstås att chiruns utbredning på den tiden gick betydligt längre västerut än idag, något som väl åtminstone klimatmässigt inte är omöjligt för Europas istid. Några fossil tycks man dock inte ha hittat. Eller så var målaren en man som rest långt i sin värld och målade vad han sett. Chirun är i storlek som ett rådjur, alltså inte något stort djur, men i minnet förstorades den tills den blev större än en häst... Så när allt kommer omkring är det kanske en bild av en enhörning i alla fall, ty Chiruns långa horn, handelsvara sen bibliska tider, påstås utgöra en av inspirationskällorna till mytens enhörning.

En vetenskaplig beskrivning av chirun finns här, skriven av David M. Leslie Jr och George Schaller. Teorin att Lascaux bevisar att chirun funnits i Europa är självfallet kontroversiell, men i följande spännande citat får författarna t.o.m. in en koppling till mångtusenåriga schamantraditioner:

Pantholops hodgsonii is featured convincingly to some (Bate 1950), but not others (Guthrie 2000), in the 17,000-year-old Lascaux cave paintings of central France, leading to speculation that the species occurred westward into Europe through the upper Paleolithic, as did the saiga antelope, now considered an Asian steppe mammal (Sokolov 1974). Among Tibetan medicinal uses of P. hodgsonii, ground horns have been used for easing child birth and treating diarrhea, blood diseases, and ulcers (Wright and Kumar 1997), likely for several thousand years and currently by 95% of “amchis,” or shamans (Kala 2005).

"Enhörningen" i Lascaux

2011-01-26T22:00:00.000+02:00

Efter 18 000 år hade bilden på grottväggen kvar sin förmåga att förleda ögat. Av någon anledning tyckte Lascaux förste uttolkare abbé Breuil att varelsen som verkar driva hela hjorden av hästar och uroxar framför sig i tunneln mot grottans inre påminde om en enhörning, och det namnet har den haft sedan dess. De två långa hornen syns tydligt, men djur med sådana raka framåtriktade horn finns lika lite som vår tids enhörningar. Sannolikt föreställer bilden en fantasivarelse med mytologiska dimensioner, begriplig för sin samtid och av samma typ som förekommer här och där både i grottkonsten och i mycken senare klippkonst. På sin tid utgick Breuil i sin tolkning (jaktmagi) från vad det ju faktiskt ser ut som: två män kamouflerade i ett hängande djurskinn som vallar de andra djuren framför sig. Att dra ett skinn över sig och smyga på bytet är en jaktmetod som troligen är uråldrig. Här upptäcker man plötsligt något konstigt, en optisk illusion som måste vara medveten. Om man täcker över yttre delen av enhörningens mule ser man tydligt ett mansansikte i profil, med skägg och en mörk punkt som öga. En man med ett sådant knappöga uppfattar vi spontant, vana som vi är med bildkonventionerna från våra tecknade serier, som en ”trevlig prick”. En varelse som är såväl människa som djur går förstås väl ihop med den nu fashionabla schamanteorin. Konstnären-schamanen gjorde en resa till en värld över eller under oss och målade vad han sett. I transen förenade han i sin gestalt djur och människa. Alla har förstås inte svalt den tolkningen heller. Trots att grottkonsten är omedelbart estetiskt tilltalande för oss, och trots att vi ibland tycker oss se paralleller i de andliga praktikerna hos nutida jägarfolk, uttrycker målningarna en djupt främmande tankevärld. Många forskare är skeptiska till alla försök att förklara dem. Det är lätt att glömma att de målades och ristades av människor som inte ens kände till pilbågen ännu. Aha-upplevelsen i enhörningens paleolitiska fixeringsbild har i alla fall en humoristisk dimension som man fortfarande kan uppskatta. Schamanen skrattade.

Nyårsdikten 2011 (i väntan på våren)

2011-01-01T17:51:00.000+02:00

I maj lyssnade August Strindberg på näktergalen och återgav sången med exakt känsla för rytmen i diktsviten Trefaldighetsnatten (i samlingen Ordalek och småkonst, 1905). Just så här låter det.

Näktergalens sång

Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull - var de' vi?
Ihih! Titta! lullan; den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! - Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt, sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa', sa', sa', sa', nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Hay-on-Wye

2010-12-19T20:39:00.000+02:00

Ibland gör Söderberg en resa. Jag besökte tidigare i år Hay-on-Wye, på gränsen mellan Herefordshire och Wales, berömd för sina antikvariska bokhandlar och sin litteraturfestival. Det gamla slottet reser sig fortfarande över staden och ser så fallfärdigt ut att jag tvekade att gå in i det. Också antikvariatet i slottet verkade ha sett sina bästa dagar; med lätt fuktiga pocketböcker och uppslagsverk uppradade på trähyllor i de små mörka rummen. Ändå var det här allting började. Slottet hör till Richard Booths imperium, mannen som på 1960-talet startade sitt första antikvariat i den gamla brandstationen i Hay-on-Wye. Booths snilleblixt att göra hela staden till ett centrum för begagnade böcker har burit frukt. Nu finns det en antikvarisk bokhandel i vart och vartannat hus, nere i källare och uppe på vindar. Upp och ner, upp och ner för dessa smala och knarrande brittiska trappor. Kunder fanns det ingen brist på, och kanske kan man se det som ett omvänt Amazon där köparna kommer till böckerna och inte tvärtom. Engelska tanter i kaféerna, oh dear; ibland utstrålande en skrämmande likhet med finlandssvenska tanter, angripande sin bakelse. Nivån på bokhandlarna växlade som vädret i Wales, från pappa-bokshoppen i trädgårdsskjulet över specialiserade antikvariat till den största av dem alla: Hay Cinema Bookshop med hundratusentals böcker på rad efter rad av glänsande lagerhyllor. Det är inget filmantikvariat som man kanske kunde tro, utan namnet kommer av att den är inrymd i en gammal biograf. Det är alltså en stor byggnad, faktiskt en jättelik byggnad med böcker i alla ämnen, och något så välordnat effektivt tror jag inte att jag sett ens i de bästa antikvariaten i London. Så visst är Hay-on-Wye värt ett besök. När det blir för mycket böcker är det bara att ta en promenad i omgivningarna. Här finns naturstigar i det som ännu inte riktigt är ett walesiskt bergslandskap, men dock synnerligen tilltalande med böljande kullar och forsande bäckar; bräkande får och laxfiskare som såg snett på oss fattiga fotgängare som betalat inga svindyra fiskelicenser.

Kameran glömde jag hemma, men foton som motsvarar mina ögons vittnesbörd kan hittas i överflöd på Flickr.

Jag tänkte häromdagen, eller: Hundar kan vifta på svansen bäst de vill

2010-12-06T15:07:00.001+02:00

Människor är svanslösa apor. Kanske svanslösheten är ett evolutionärt-socialt trumfkort eftersom den hindrar oss från att visa våra (verkliga) känslor. Den gör oss coola som egyptiska drottningar.

I väntan på barbarerna

2010-12-04T17:46:00.000+02:00

Redan i den första meningen i J.M. Coetzees I väntan på barbarerna (1980) beskrivs torterarens, överste Jolls, mörka glasögon, och att se eller inte (vilja) se, att se för mycket eller för lite, formar sig till en central metafor för handlingen – sällan har jag läst en roman med så många blinda och halvblinda människor och t.o.m. djur som här. Man undrar nästan om det blir för mycket när huvudpersonen som bara omtalas som ”borgmästaren” utvecklar ett underligt fetischistiskt förhållande till en barbarkvinna som fått synen förstörd under tortyr och nu bara kan se ur ögonvrårna, snett från sidan ungefär som en rättvisans halvblinda gudinna. Däremot skyddar ju solglasögon från alltför skarpt ljus, och man kan också skugga ögonen med handen för att se bättre. I väntan på barbarerna är en allegorisk skildring av diktaturens mekanismer som utspelar sig i ett inte närmare definierat ”kejsardöme”. Borgmästaren vill bara vara i fred, och torteraren är en sanningens omutliga tjänare, någon som vill gräva fram sanningen till varje pris. I det fallet liknar han kanske borgmästaren som utför tämligen amatörmässiga arkeologiska utgrävningar ute i öknen (med den skillnaden att överste Joll är ett proffs som vet exakt vad han gör). I sitt förord gör Per Wästberg stort nummer av att borgmästaren i sin besatthet av den namnlösa barbarkvinnan är en man som likt överste Joll drivs av en önskan att verkligen förstå: han vill förstå kvinnan och äga henne in i minsta detalj. Så är det givetvis också, men jag föredrar en mera närliggande psykologisk tolkning: borgmästaren ser omedvetet kvinnan som ett medel för sin meningslösa revolt mot systemet. Han ligger ju bokstavligen med fienden. Redan från början beskrivs hans obestämda olust inför kejsardömet som han representerar som tjänsteman, och han upplever ett ögonblick av vild befrielse när han fängslas. Han är mannen som äntligen sagt nej. Och genast efter det verkar han nästan glömma kvinnan. Så söker man meningar, symboler, i texten. Det är kanske t.o.m. lite för lätt att läsa in underliggande betydelser i den ganska avskalade yttre handlingen. Coetzee verkar ironiskt kommentera den saken när han beskriver borgmästarens arkeologiska utgrävningar. Borgmästaren har hittat några gamla trästickor med en underlig skrift som kan tolkas på många olika sätt. Är det en bildskrift eller ska stickorna placeras i en viss ordning för att få mening? Överste Joll konstaterar torrt att stickorna är spelbrickor som folken ute i öknen fortfarande använder. Trots denna varning för övertolkningar är ju I väntan på barbarerna – också – en slags arkeologisk lämning från apartheidsystemet i Sydafrika som när romanen skrevs var samtida verklighet.

Titta vi flyger

2010-11-29T22:31:00.000+02:00

Med en lite spöklik timing visade teven Titta vi flyger (Airplane!, 1980) bara ett par dagar före Leslie Nielsens död. Jag satt och såg på filmen på fredagskvällen och började grunna på Freuds gamla fråga, den om humorns natur. Att man skrattar mera varje gång man ser om vissa filmer, åt repliker som kommer exakt där man väntar sig dem, på samma ställe varje gång, går ju emot hur man tänker sig att det egentligen borde vara: att humor och vitsar ska handla om en överraskning, men en överraskning som fortfarande behåller sin strikta logik. Typ denna klassiker: Slå mig, sa masochisten. Nej, sa sadisten. En spänd förväntans upplösning i intet, men när man ser Titta vi flyger för femtonde gången får den spända förväntan varje gång sin belöning. Säkert handlar det om en slags tillägnad smak. Jag minns inte ens att jag skulle varit särskilt överväldigad av humorn i Titta vi flyger första gången jag såg den. Däremot minns jag mannen på raden framför mig som satt och, öh, tillfredsställde sig, förmodligen p.g.a. Julie Hagerty. Jag var tillräckligt ung för att tycka att hans stönanden gav ett slags mervärde åt filmupplevelsen. Det var nästan som en scen från en film med Leslie Nielsen. Filmer är sannerligen bäst på bio.

Leslie Nielsen (1926-2010), en hjälte i vår tid. En av de verkliga.

The Drowned World (J.G.Ballard)

2010-11-16T21:11:00.000+02:00

Ökad solstrålning har fått temperaturerna att öka, polarisarna att smälta och haven att stiga. J.G. Ballards The Drowned World från 1962 kunde idag läsas som en tidig varning om växthuseffektens följder, men sakligt sett bygger den förstås på ett väletablerat litterärt scenario som generationer av författare utvecklat före Ballard. (Världen kommer alltid att gå under.) En av de uppenbara inspirationskällorna är John Wyndhams Vidundret vaknar (The Kraken Wakens, 1953) med sina höghus som sticker upp som öar i Londons översvämmade laguner. Landskapet är detsamma, men två romaner med i princip samma utgångspunkt kunde inte vara mera olika.* Vad Ballard frammanar är en värld som regredierat, gått tillbaka till urtidens djungler och ångande träsk. Varifrån kommer de stora, potentiellt människoätande, ödlorna som finns överallt? Uråldriga biologiska drivkrafter bryter fram hos huvudpersonerna som påbörjar en färd mot sina tidigaste evolutionära artminnen, psykets djupaste skikt, tills de alla är förlorade i djungeln.**

Det finns också en litterär evolution, och det konstiga med The Drowned World är hur självklart det faller sig att läsa den korta romanen på flera metaplan, simultant. Vietnamkriget hade ännu inte tagit fart när Ballard skrev The Drowned World, men nu är det lätt att se den som en roman som pekar framåt mot alla dessa skildringar av djungeln och kriget som hallucinatorisk upplevelse, det som kom att bli bärande tema i filmer som Apocalypse Now och många många andra exempel. Ballard har sagt att The Drowned World har sin utgångspunkt i hans barndomsupplevelser i ett interneringsläger för utlänningar i Shanghai under den japanska ockupationen, alltså på 1940-talet. Det var en tillvaro utanför tiden och det normala mänskliga samhället. Vad vi har är alltså en symbolisk bearbetning av djupt privata upplevelser, som går direkt in i våra kollektiva föreställningar om det stora kriget i djungeln. Inte dåligt av Ballard.

*Och Ballard påverkade i sin tur andra, t.ex. Philip K. Dick. Den sjunkna katedralen i Dicks Glimmungs värld (Galactic Pot-Healer, 1969) framstår som ett eko av planetariet under vatten i The Drowned World.

**Någon civilisationens fernissa som slits bort i freudiansk mening är det inte fråga om, snarare Jungs kollektiva - biologiskt formerade - undermedvetande som mäktigt manifesteras. Likt Dick hade Ballard sitt litterära ursprung i science fictions träskmarker och avstod aldrig från en i grunden naturvetenskaplig syn på världen.

Study War No More

2010-11-07T17:04:00.000+02:00

Nu när jag lärde mig hur man bäddar in videoklipp från Youtube kunde jag inte låta bli att sprida vidare Sister Rosetta Tharpes framförande av Down by the Riverside. Från någon TV-show på 60-talet.

Laura Palmer är död

2010-11-04T21:52:00.003+02:00

En ung släkting trodde inte på mig när jag sa att alla tv-serier vi ser idag bara är moderna avläggare till Twin Peaks. Det var kanske en lätt överdrift, och det är kanske svårt att idag förstå vilken uppenbarelse Twin Peaks var för tjugo år sen. Man inser inte alltid hur banbrytande en klassiker faktiskt var på sin tid, just för att den startade den tradition (ett visst sätt att se) som vi nu uppfattar som det rätta och normala. Men seriens enorma inflytande på all tv-fiktion sedan dess kan knappast förnekas, estetiskt och dramatiskt och kanske också idémässigt. Jag tänker framför allt på pilotavsnittet och de avsnitt som regisserades av David Lynch; som alla vi gamla fans villigt medger blev serien mer och mer självparodisk ju längre den pågick. Men de två minuterna och sexton sekunderna när Laura Palmers föräldrar får veta att deras dotter hittats mördad är och förblir något av det mest lysande som någonsin gjorts för televisionen.

Wild Palms

2010-10-31T14:31:00.000+02:00

Miniserien Wild Palms från 1993 var ett prestigeprojekt som aldrig riktigt lyfte, trots den väl tilltagna budgeten och att namn som Oliver Stone, Kathryn Bigelow och Bruce Wagner var inblandade på produktionssidan, och med skådespelare som James Belushi, Kim Cattrall och Angie Dickinson. Seriens politiska konspirationer och uppkomsten av en ny religion i vad som då var den nära framtiden, 2007, fann varken då eller senare sin publik. Den visades i Finlands TV medan den ännu var ganska färsk, och jag vill minnas att det redan då var ganska lätt att se varför det inte ville sig. Det var inte direkt dåligt, men inte heller särskilt engagerande. I Wild Palms handlar allting om stil och föga om innehåll och handling, och när man ser om serien idag räcker den då så medvetet utarbetade japanskinfluerade stilen knappast till för att ge serien någon sorts kultvärde. Tvärtom gör det japanska inflytandet i kläder, heminredning, interaktionen mellan människor och så vidare att man på ett lite pinsamt sätt mentalt åker tillbaka till 1980-talet, cyberpunkens årtionde då all science fiction med självaktning handlade om regniga gator, färder i cyberrymden och jättelika korporationer som utkämpar krig om världsherraväldet. Datorer ser man inte mycket av i Wild Palms, och solen skiner i Los Angeles, men sådana detaljer åsido har serien hämtat hela sin kulturella världsbild just från cyberpunken. Vi får t.o.m. se författaren till Neuromancer, William Gibson, i en liten cameoroll som sig själv. Det gör Wild Palms till en serie som egentligen inte kommenterade sin egen samtid, men som försökte överföra en redan lite överspelad litterär rörelse till televisionen. Det fanns en kort tid på 1980-talet då Japan såg ut att överta hela världsekonomin, men 1993 höll världen riktigt på riktigt att förändras och det som nu är så påfallande med Wild Palms är hur den lyckas missa årtiondets alla teknologiska nyheter så det visslar om det: knappt en dator så långt ögat når, inte en mobiltelefon, och t.o.m. tv-underhållningen handlar om scriptad hologram-tv med bakgrundsskratt. I det verkliga 1993 fanns både datorer och mobiler redan bland oss, t.om. internet, och vad televisionen anbelangar var det bara ett par år tills Robinson och hela vågen av reality-tv skulle förändra världen. Kort sagt inger Wild Palms idag en slags fånig och ganska osympatisk retrokänsla. Jämfört med t.ex. Sylvester Stallone-filmen Demolition Man från samma år där man ju också tänkte sig en framtid, öh, ägd av japanerna, är skillnaden att Demolition Man som trots att den förstås också är fånig samtidigt är just sympatisk, gjord med tungan rätt i mun, så man gärna ser om den när den visas i tv. Det gäller inte den ”seriösa” Wild Palms där man bland mycket annat också glömde humorn.

Inception

2010-10-03T19:43:00.000+03:00

Som recensenterna påpekat ser Inception ut som en två timmar lång bilreklam, av den där typen där motorvägarna rullar ut sig framför den rätta bilmodellen och skyskraporna bugar sig. Jag hade egentligen tänkt komma med lite kulturkonservativt gnäll om hur Hollywood slätar ut science fictions idéer för en masspublik, i det här fallet specifikt Philip K. Dicks skildringar av delade drömmar som gemensamt skapade verkligheter, men tyckte sen att Inception knappast är värd några större idékritiska utbrott. Idémässigt är det en märkligt likgiltig film trots alla sina försök att à la Matrix mångordigt förklara just idéernas kraft att forma världen. Dick stod på en fast filosofisk grund när han analyserade verklighetens natur, i Inception handlar det bara om klibbigt moraliserande när huvudpersonen Cobb i slutet väljer verkligheten och familjen framför drömvärldarna. I början är handlingen riktigt lovande när Leonardo DiCaprio samlar ihop en grupp experter att utföra ett brott. Det stannar vid en ansats och någon Ocean's 11 blir Inception inte i det hänseendet. Huvudpersonerna är för ointressanta för det, och förhållandet mellan dem utvecklas aldrig närmare. Trots att de alla är inne i samma dröm! Visuellt ser Inception som man kunde vänta mycket bra ut, och inte led jag ju på något sätt av ett par timmars välgjord underhållningsfilm.

Se7en i Pyongyang

2010-09-30T00:24:00.000+03:00

I dagens Helsingin Sanomat kunde man inhämta att studerande i engelska i universitetet i Pyongyang får se filmer som Harry Potter och, något förvånande, seriemördarfilmen Seven. Seven (David Fincher, 1995) är som vi minns en påfallande mörk film, tung av religiös symbolik (ondskans krafter). Antagligen uppfattas den som politiskt korrekt i Nordkorea just på grund av den tröstlösa bilden den ger av det västerländska samhället. Samtidigt var Seven i högsta grad ett inlägg i en av de amerikanska kulturdebatterna under 1990-talet, den om valet mellan säridentitet(er) och vår västerländska kanon med sina döda vita män. Den svarte polisen som spelas av Morgan Freeman löser fallet just genom sin litterära bildning (det var Dantes Den gudomliga komedin som förde honom på spåret, om jag minns rätt). Paradoxalt nog delar han alltså kulturell referensram med seriemördaren, i motsats till den ytliga och testesterondrivna kollegan Brad Pitt. Det som ju sedan händer i Nordkorea är att filmen möter en publik med helt annan förväntningshorisont. Man kan i bästa Cultural Studies-anda fråga vad de nordkoreanska studenterna egentligen ser. "Killarna verkade gilla den", som en kvinnlig student säger.

Patrick

2010-09-17T13:33:00.000+03:00

En mördare med stirrande blick ligger i koma i ett sjukhusrum. Märkliga saker börjar hända omkring honom, av typen grillade översköterskor och professorer som äter upp laboratoriegrodorna. Patrick, regisserad av Richard Franklin 1978, har länge haft stämpeln ”ökänd skräckfilm” på sig. Det är knappast oförskyllt, men inte heller helt rättvist. I själva verket kan man se Patrick som en något opolerad australisk version av någonting Brian de Palma kunde ha gjort vid samma tid. För såväl de Palma som Franklin är Hitchcock inspiration och utgångspunkt, och mästarens alla fixeringar vibrerar som ett eko från första till sista filmrutan i Patrick. Den svarta humorn finns där, liksom dialogen laddad med undermeningar. Det som Franklin har mera gemensamt med Hitchcock än med de Palma är den påtagliga återhållsamheten att visa fysiskt våld. De få utbrotten kommer som de chockscener de är menade som, och för att skapa filmens mest minnesvärda scen räcker det att låta Patrick långsamt vända på huvudet och titta på en hysteriskt skrikande sjuksköterska. Kvinnor som offer: skräckfilmen har ofta setts som en djupt konservativ och kvinnofientlig genre (seriemördaren som agent för den manliga åskådarens falliskt bestraffande blick och allt det där). Å andra sidan, med tanke på att de miljoner kvinnor som gärna ser skräckfilm väl inte alla kan lida av falskt genusmedvetande, finns det ju också tolkningar som ser skräckfilmer som symboliska skildringar av kvinnors utsatthet: det finns dreglande monster överallt. Åtminstone när det gäller den yttre handlingen ställer sig Patrick på ett ganska uttalat sätt på kvinnornas sida. Perspektivet utgår helt från sköterskan Kathys upplevelser, och en förvånande stor del av filmen handlar om hennes problem med diverse män; den frånskilde mannen (som kommer hem till henne en kväll och helt sonika våldtar henne) och andra. Alla män vill äga henne, och det gäller också Patrick som är högst kapabel att beskydda sin egendom. Men kan man inte samtidigt se Patrick som ett slags feministiskt överjag som blodigt hämnas på mansgrisarna som förpestar Kathys tillvaro? Det projicerade mordet: att få någon annan att utföra ett mord man själv drar nytta av och innerst inne önskar är ett motiv vi känner igen från flera Hitchcockfilmer (Främlingar på tåg och andra). För Richard Franklin blev Patrick inträdesbiljetten till Hollywood där han lämpligt nog fick regissera bl.a. Psycho II.

Björnarnas budskap

2010-09-11T18:01:00.000+03:00

Björnarna på Senatstorget, United Buddy Bears, är en smålustig utställning med hedervärt syfte som man kan gå och titta på med barnen. Mitt första intryck var att det var väldigt hur följsamma många av konstnärerna varit sina länders turistmyndigheter, men tydligen är det meningen att björnarna ska "representera" sitt land. Därav björn-som-Frihetsgudinnan, björn-insvept-i-Storbritanniens-flagga eller björn-som-Rönnerdahl. Konstnärernas egna tolkningar av sina verk finns här. Man kan också roa sig med att kolla vem som sponsrat björnarna: statlig instans (ambassad eller turismministerium), hederskonsul (flera stycken) eller privat företag.

Höststädning

2010-09-11T17:19:00.000+03:00

Jag gick igenom länklistan till höger och tog bort alla länkar som inte längre fungerar eller som inte uppdaterats på länge. Farväl fina bloggar som Errata, Un lapin courageux m.fl. De enskilda inläggen i Söderberg brydde jag mig inte om att gå igenom så där finns de gamla länkarna kvar, om nu nån är intresserad. I praktiken får man väl också vinka farväl till Motkulturfonden som aldrig riktigt lyfte eller blev det diskussionsforum den var tänkt som. Jag hör till dem som skulle välkomna en samlande finlandssvensk blogg som seriöst behandlar politiska och samhälleliga frågor och t.om. den kära gamla finlandssvenskheten, men den bloggen tycks låta vänta på sig. (Magma? Tja. Husis? Hu.) I och för sig finns det ju hur många bra fin.sv. bloggar som helst, men mitt intryck är att de alla är ganska små och mest skrivs för den närmaste kretsen.

I dag lärde jag mig att linkrot heter länkröta på svenska.

Ingen ände i sikte

2010-08-27T20:45:00.000+03:00

Renny Harlins mångomsjungna Mannerheimprojekt har åter varit på tapeten, som vanligt p.g.a. finansieringsproblem. Och som vanligt försäkrar producenterna att filmen nog ska få premiär nästa år. En sak står åtminstone utom allt tvivel. När projektet någon gång ros i land kommer historieskrivningen om hur det gick till att handla om hård kamp och seger mot alla odds: vinterkriget som rollmodell och Renny Harlin som marskalken själv, lotsande sina trupper genom svårigheterna. (Inte för det: en dokumentärfilm som som tar upp alla turerna i dansen skulle ha alla förutsättningar att bli mycket intressantare än själva spelfilmen.)

(F.ö. håller ju också Jörn Donner på med en tv-serie om Mannerheim. Det projektet har det inte hörts något om på länge.)

Konst och science fiction

2010-08-25T21:10:00.005+03:00

The Art of Penguin Science Fiction presenterar omslag till science fiction som Penguin gett ut sedan 1935. Science fiction är en genre som satt fart på mången god grafiker och konstnär. Med ett och annat undantag ger de flesta omslagen ett obestämt "tidstypiskt" intryck och är alltså ganska lätta att tidsbestämma. Webbsidans syfte är mycket riktigt att visa kopplingen mellan kommersiella bokomslag och modern konst. Visst är det lite förvånande att se en målning av Joan Miró på omslaget till en bok av Kurt Vonnegut. Och 1972 var det dags för David Pelhams klassiska omslag till A Clockwork Orange.

Ful men inte fet

2010-08-23T22:22:00.004+03:00

Howard Waldrops novell The Ugly Chickens från 1980 är en tragikomisk, och så beundransvärt o-ironisk att den nästan blir rörande, berättelse om de sista dronternas öde i den amerikanska södern. Några av "de fula fåglarna" hade nämligen av tillfälligheternas spel i tiderna hamnat på en farm i Mississippis utmarker där familjen på farmen uppfödde en flock ännu på 1920-talet. För att vara exakt tog historien slut med en större middag i oktober 1929. ("We ate for days," said Alma.) Och som Waldrop framställer historien är det en hel kultur, livsstilen hos söderns vita fattiga, som tillsammans med dronten når vägs ände. Det är helt lysande, och för berättelsen saknar det betydelse att dronterna här framställs på det traditionella sättet som övergödda kalkoner som knappt kan röra sig. Numera vet vi ju att dronterna var relativt slanka och snabba och överhuvudtaget välanpassade till sin speciella miljö på Mauritius - så vad vi har här är återigen ett exempel på vad man kunde kalla det litterära dinosauriesyndromet. Naturvetenskapen kommer alltid med nya fakta och lämnar ohjälpligen de skönlitterära dinosaurierna (och dronterna) efter sig. Hur mycket det sedan stör ens känsla för den litterära trovärdigheten är upp till läsaren. En värre skönhetsfläck i The Ugly Chickens är att huvudpersonen/berättaren, så biolog från University of Texas han är, faller i en gammal grop och skildrar de orädda och omisstänksamma dronterna som fruktansvärt dumma och oförmögna att ta vara på sig själva. År 1980 borde han (d.v.s. Howard Waldrop) redan vetat bättre.

Screamers

2010-08-12T21:06:00.002+03:00

Ganska många av Philip K. Dicks romaner och noveller har vid det här laget blivit överförda och omtolkade till film, men inte alltid på ett sätt som gör Dick full rättvisa. Den kanadensiska lågbudgetproduktionen Screamers från 1995, efter Dicks novell Second Variety, lyckas bättre än de flesta, kanske just för att den är så avskalad och ”low key”. Handlingen i novellen har bibehållits i stora drag även om den förflyttats till en annan planet, och det gör i själva verket det hela mera spännande: ska de snabbt evolverande varianterna av självständigt handlande vapen lyckas ta sig till jorden där den intet ont anande mänskligheten lever i högönsklig välmåga (får man förmoda). I novellen som Dick skrev på 1950-talet fanns de sista människorna i en FN-bas på månen efter att kriget brutit ut på jorden. Det var under kalla krigets dagar. Det som drar ner filmen är det märkliga slutet. Det är som om man velat både äta kakan och ha den kvar, filmatiskt sett. (Fast egentligen misstänker jag att det mera prosaiskt handlar om många kockar, många stridande viljor i manus- och produktionsskedet.) Först byter man ut novellens bistra slut till nånting mittemellan där hjälten och hjältinnan nog får varandra men där hjälten sen ändå utan samvetskval kan lämna henne kvar och ensam styra mot stjärnorna. Slutkyss utan risk att hamna i förortsliv med familj och hund, så att säga. Och som tårta på tårta kommer sedan ytterligare en ”mörk” slutöverraskning, och en ovanligt fånig sådan måste jag säga. Men som sagt, på det hela taget en positiv filmupplevelse. Maskiner som släppts ut i naturen och börjar utvecklas på egen hand och bilda egna samhällen förekommer i flera av Dicks romaner från 1960-talet, och var säkert en av inspirationskällorna till en film som James Camerons Terminator. Ännu en modern bestseller som Michael Crichtons roman "Rovdjur" (Prey, 2002) har åtskilligt att tacka för Second Variety, vilket visar hur potent Dicks litterära fantasi var när den var som bäst (tala om memer…)

Donnie Darko igen

2010-08-01T23:09:00.002+03:00

Donnie Darko visades i teven en sen kväll härom veckan. Än en gång kunde man bara beundra hur självklart, för att inte säga ogenerat, filmen blandade genrerna som om genregränser är en värdslig sak: science fiction, high school-komedi, social satir, förortsdrama, psykodrama... Filmens Karlsson på taket skulle ju då vara Donnie Darko själv, en varelse från en annan planet som likt E.T. bara ville komma hem, till sitt verkliga hem. Å andra sidan kan man förstås också tolka de många hänvisningarna till filmen E.T. som en liten intern hyllning till Drew Barrymore, bärande kraft i båda filmerna. I Donnie Darko var hon förutom producent (d.v.s. det som kallas "executive producer") också en i ett lag påtagligt engagerade skådespelare.

Midsommar 1649

2010-06-25T12:18:00.002+03:00

Petrus Magni Gyllenius beskriver i sin dagbok midsommarfirandet i Kuppis utanför Åbo 1649: lekar och annat tidsfördriv. Och den gamla seden att offra i heliga källor var inte helt bortglömd.

[Junius.] Den 23. Om midsommarss afton gick iagh och några andra Studenter till Cupis eller Cupidinus kiälla, som ligger itt stycke ifrån Staden, hon kallass ochså S. Johans källa, therföre att vngdomen gåår om Johannis natt tijt vth, och haffwer thär sina leekar och annat tijdzfördrijff. För någon tijdh sedan haffwer mäst heela Staden på samma natt gått tijt vth, och offratt vthi samma källa, såsom och giordt vp eeldar thär rundt omkringh, hooss hvilcka the haffva hafft sijna leekar och Speel, så att thär måtte på Sidstone sättiass wacht aff Magistraten, som dreffvo thet vidskepeliga folcket thädhan. Vth med samma källa haffver fordom varit ett Capell, effter hvilcket ännu syness tompten och nedherste Steenradhen, men inthet offra the thär nu så gement som tilförende, ty thet ähr them strängeligen förbudhit.

Inglourious Basterds

2010-06-25T00:28:00.003+03:00

Hitler blir grundligt nermejad på en biograf. Det blodiga och i högsta grad ohistoriska slutet à la Bonnie och Clyde på den filmälskande diktatorn är Inglourious Basterds i ett nötskal. Hitler har för länge sen blivit en sagofigur och Tredje riket ett sagoland där vad som helt kan hända. Quentin Tarantino om någon kan ju kallas en metacineastisk filmskapare: alla hans filmer är kommentarer, fotnoter, utvikningar till andra filmer, och Inglourious Basterds är inget undantag trots att det faktiskt sägs i eftertexterna att den delvis grundar sig på verkliga händelser. (Och en av orsakerna till att Tarantino drogs till ämnet måste ha varit att både Hitler och Goebbels var filmfreaks som tillbringade en stor del av sitt liv med att titta på film.) Det är Hollywoods alla klichénazister och motståndskämpar som befolkar Inglourious Basterds, inte som sådana men som det material som Tarantinos filmdrömmar vävs av. Om man vill vara välvillig kunde man ju faktiskt (bort)förklara Brad Pitts genant dåliga överspel med att han bara försöker tolka en filmatisk stereotyp. Just skådespelararbetet är märkligt brokigt i Inglourious Basterds, som om Tarantino medvetet hållit skådespelarna i okunnighet om filmens stilnivå. Så har vi hela skalan av rolltolkningar, från komedi (Hitler som clown) till minimalistisk realism (Mélanie Laurents dämpade framtoning). Christoph Waltz lätt depraverade men samtidigt livsfarliga nazist är igen en filmstereotyp med lång historia och går tillbaka åtminstone till Fritz Langs Hangmen Also Die! (Skräckdagar i Prag) från 1943.

Mera varanblogging

2010-04-25T20:14:00.003+03:00

Det är lite fascinerande att det fortfarande går att göra en expedition till någon ö i Indonesien och "upptäcka" (d.v.s. första gången vetenskapligt beskriva) nya arter av så pass stora djur som varaner. Nu rapporterar Hufvudstadsbladet om en biologistuderande vid Åbo Akademi, Valter Weijola, som åkte till Moluckerna och - just like that - kom tillbaka med den nya arten Varanus obor. Inga varanfynd hade tidigare rapporterats från ön Sanana. Weijola "antog att det helt enkelt berodde på att ingen hade letat".

Varanblogging

2010-04-13T23:12:00.004+03:00

En nyupptäckt art igen, denna gång varanen Varanus bitatawa från ön Luzon i Filippinerna. National Geographic har detaljerna. Trots den pikanta detaljen att ödlan har dubbel (eller kanske snarare tvådelad) penis är upptäckten kanske inte såå upphetsande. Arten har varit känd länge bland ortsbefolkningen, och det handlar om ganska små genetiska skillnader som nu gjort att den vetenskapligt skiljts åt från andra närbesläktade arter. På det viset följer upptäckten ett vanligt mönster från de senaste åren. På ett principiellt plan handlar det förstås om att artbegreppet i den nutida genetiskt inriktade taxonomin blivit mera specifikt. I sista hand finns det bara genetiska individer, och den gamla frågan om en art är biologiskt "naturlig" eller bara ett påfund av mänskligt kategoriseringsbehov får åter göra några rundor i debatten.

2001: Ett rymdäventyr

2010-03-14T23:31:00.005+02:00

Parodier finner ibland sitt mål. När Mel Brooks i History of the World: Part I tog sig an Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey lät han sina grymtande apmänniskor stå där ”spanking the monkey” som det så vackert heter på engelska. Trots allt är sex en sannolikare historiens drivkraft än mystiska monoliter från rymden. Jag har sett 2001: Ett rymdäventyr ett par gånger för kanske 15-20 år sedan och nu när jag hade tillfälle att återse den i en strålande vacker version på blue-ray DVD kunde jag åter konstatera att det är just inledningen med apmänniskorna som är filmens stora problem. Jag hör till dem som anser att också slutet vältrar sig i meningslös mysticism, men astronauten Bowmans häftiga rymdtripp ovanför Jupiter är åtminstone öppen för seriösa tolkningar. Däremot är det nog så att filmens trovärdighet som kommentar till människans evolution kollapsar redan i början när tapirerna kommer tuffande i det afrikanska ökenlandskapet. Jag antar att Kubrick till en del hämtade sin syn på kriget som människans och utvecklingens moder från paleontologen Raymond Dart som var det stora namnet på området på 1960-talet, han grävde bland annat fram flera australopithecer i Sydafrika. Hur som helst är ju Kubricks tema att människan må sträcka sig ut mot rymden, men i grunden har vi inte förändrats. Vi är fortsättningsvis den ”Apeman, Spaceman” som Harry Harrison kallade en av sina novellsamlingar från samma tid.* Här kommer det berömda klippet från ett ben, använt som vapen av apmänniskorna, direkt till ett rymdskepp ovanför jorden. Biologiskt programmerade handlingsmönster: filmen igenom blir föremål och fenomen undersökta med handen; människor som äter i grupper; språket som ett redskap för att förhindra kommunikation.** ”Zero gravity toilet” är ett av de få genuina skämten i Kubricks filmer, men naturligtvis handlar också ett toalettbesök om processandet av föda, tapirkött eller den flytande gegga du får i rymden. Och den på ytan så oskyldiga scenen med de ryska forskarna färgar av sig på de efterföljande scenerna med monoliten som grävs fram på månen. Plötsligt blir vi på ett oroande sätt medvetna att det finns en tidigare okänd apflock där ute, potentiellt hotfull. Det är säkerhetsexperternas världsbild, långt från den ”sense of wonder” som klassisk science fiction eftersträvade. Det vita ljuset över månens kratrar finns ändå kvar från Arthur C. Clarkes novell The Sentinel som filmen löst bygger på. Visuellt fungerar 2001 med full kraft ännu som Kubrick ville det. Ah, blåa jord där ute i den svarta rymden… Ah, 1960-talets design för framtiden… Ah, rymdstationer som långsamt snurrar runt till tonerna av An der schönen blauen Donau…

* 1968. Harrison kan mycket väl ha varit påverkad av 2001 som släpptes samma år.

** Nu slår det mig att Nietzsches ande ligger tungt över 2001: Ett rymdäventyr. Också när det gäller musiken som bl.a. omfattar Also sprach Zarathustra av Richard Strauss.

Kunskapens smörgåsar

2010-01-24T20:02:00.007+02:00

James V. McConnells experiment på 1960-talet med biokemisk överföring av information hör till vetenskapens många berömda misslyckanden. McConnell upptäckte att om man matade plattmaskar med andra - nermalda - plattmaskar av familjen Planariidae så verkade maskarna tillägna sig de döda maskarnas minnen. Inhämtad och smält kunskap, så att säga. McConnells teori om en kemisk bas för minnet kunde dock aldrig bekräftas eftersom ingen har lyckats upprepa hans experiment. Lika väl kanske att denna form av informationsåtervinning inte hade framtiden för sig. Nu behöver ingen professor frukta att bli föremål för en rituell måltid mellan sina studenter. Sådana tänkbara konsekvenser var det väl som inspirerade science fiction-författaren John Sladek till den smått bitska novellen The Transcendental Sandwich (1973) som bygger just på idén om kunskap inhämtad med korven på morgonmackan. Det finns t.o.m. en antropologisk klangbotten för idén; många kannibaler runt världen har motiverat det rituella inmundigandet av fiendens hjärnor med att det är ett sätt att tillägna sig deras kraft. Sladek hänvisar direkt till McConnells plattmaskar som när novellen skrevs hörde till den allmänt accepterade kunskapen. Också felaktig vetenskap får litterära följder är en uppenbar slutsats, är någonting som sätter något annat i rörelse. Och - det är vetenskapens natur - man vet heller aldrig när någon forskare åter tar upp McConnells experiment, ställer nya frågor och får svar vi aldrig anade. Detta kunde vara den transcendenta smörgåsens budskap.

Dinosaurieskelettets gåta

2010-01-02T16:07:00.005+02:00

En av ironierna i Wislawa Szymborskas dikt Dinosaurieskelett är att skelettet med sina ”felaktiga proportioner” antagligen från början var felaktigt hopsatt där på museet. Forskare som Robert Bakker har de senaste decennierna med kraft visat att de gamla dinosaurierna inte alls var de flegmatiska och korkade varelser som knappt kunde röra sig i dyn som de traditionellt framställts som. Den nya synen har populariserats effektivt i filmer som Jurassic Park och i många dokumentärprogram med datoranimerade dinosaurier i TV. Och många naturhistoriska museer har fått lov att bygga om sina gamla skelett för att bättre motsvara, öh, moderna dinosaurier. Som en bieffekt har (åtminstone de lite äldre) rapporterna om ”glömda dalar” i djungeln med förhistoriska monster hamnat i löjets ljus, om de inte var där förut. Där släpar sig brontosaurierna fortfarande fram i dyn som funktionsodugliga fläskberg och tyrannosaurierna stöder sig på svansen som på ett tredje ben… Nu är ju allt detta ingenting som förminskar värdet på Szymborskas dikt. Hon utgick från den tidens allmänna uppfattning om dinosauriernas natur och skrev en liten moralitet på vers med självständigt värde, som går över och förbi den (för tillfället) akademiskt korrekta naturvetenskapliga synen. Szymborska har alltid visat ett naturhistoriskt intresse i sina dikter, och om hon idag skrev en dikt om dinosaurier skulle de säkert både hoppa och dansa.

Wislawa Szymborskas nobelföreläsning finns förstås på nätet.

Nyårsdikten 2010

2010-01-01T14:48:00.002+02:00

... är av Wislawa Szymborska och i Anders Bodegårds översättning.

Dinosaurieskelett

Avhållna Bröder,

Vi ser här ett exempel på felaktiga proportioner;
ett dinosaurieskelett tornar upp sig framför oss -

Kära Vänner,
till vänster en svans in i ena oändligheten,
till höger en hals in i den andra -

Högt ärade Kamrater,
i mitten fyra fötter som har fastnat i dyn
under kroppshyddans tyngd -

Välvilliga Medborgare,
naturen tar inte miste, men den gillar att skämta:
lägg märke till det löjligt lilla huvudet -

Mina Damer och Herrar,
ett sådant huvud kunde ingenting förutse
och är just därför ett huvud på en utdöd reptil -

Vördade Församling,
för liten hjärna, för stor aptit,
mer av enfaldig sömn än av förtänksam ängslan -

Värderade Gäster,
i detta avseende är vi i betydligt bättre skick,
livet är vackert och jorden är vår -

Förträffliga Delegater,
stjärnhimmel över ett tänkande rö
som darrar av inre moralisk rätt -

Förtjänstfulla Nämnd,
det har lyckats en gång
och kanske bara under denna enda sol -

Höga Råd,
vilka flinka händer,
vilken vältalig mun,
så många huvuden på skaft -

Allra Högsta Instans,
vilket ansvar i stället för svans -

(1976)

One Million Years B.C. var bättre

2009-12-30T21:23:00.006+02:00

Roland Emmerichs 10,000 BC visade sig vara en ganska underlig blandning av Stargate och Conan Barbaren. (Kampen om elden också naturligtvis, och Pansarkryssaren Potemkin.) Stargate är förstås också av Emmerich, en tysk regissör som med påtaglig förtjusning förstörde amerikanska storstäder i filmer som Independence Day, Godzilla och The Day After Tomorrow, och resten av världen i 2012. Det var i alla fall roligt att se en film med den gamle stjärnan Omar Sharif (som berättarröst), fast ett ganska konventionellt val var det ju i en film med pseudoegyptiskt tema: något ljushuvud fick idén att hej, vi tar Omar Sharif. Han är från Egypten och behöver säkert jobb. Filmens slut var inte entydigt lyckligt, varken för planeten eller för neandertalarna (?) som var filmens good guys och som tårögda fick uppleva jordbrukets uppkomst i sin dal uppe bland bergen. Det verkade lite påklistrat efter att vi först fått se filmens revolutionära agitprop mot den egyptiska jordbruksbaserade ekonomin med sina överstepräster och pyramidbyggande slavar. Egentligen var stenåldersfilmerna roligare förr. I One Million Years B.C. sprang Raquel Welch omkring bland ganska rara dinosaurier framställda med den tidens stop motion-teknik. Men inte var ju de datoranimerade mammutarna och sabeltandade tigrarna i 10,000 BC heller särskilt övertygande. Trovärdighet är svårt på film.

Bättre än Bond

2009-12-19T22:28:00.009+02:00

Vissa filmer är bättre än sitt rykte. G.I. Joe: The Rise of Cobra med sina hemliga militärbaser (både skurkarna och hjältarna håller sig med sådana!) och med sina superskurkar som strävar efter hämnd och världsherravälde verkar medvetet ha gjorts som en lätt ironisk variant på Bondfilmerna, och är på det hela taget ett riktigt lyckat exempel på den svåra konsten att göra ”tillräckligt” intelligent actionfilm. Och trots scenen som måste vara önskedrömmen för varje amerikansk patriot, där Eiffeltornet säckar ihop som den punkterade franska potensen, finns här förvånande lite av USA-centrerad militarism och hjältelater. G.I. Joe är någon sorts amerikaledd internationell militärstyrka, men det spelar knappast någon större roll för handlingen. Huvudsaken är att få ut hjältarna i spelet så de kan börja slåss. Känslan av färggrann tecknad serie är påtaglig, och är något som Bondfilmerna senast lyckades med någon gång på 1980-talet (Octopussy!). Det enda man kunde klaga på är vad väl borde kallas actionfilmens moderna autenticitetsproblem. Aktionscener som tar andan ur en i all ära, men man vet ju att de är gjorda digitalt och inte ”på riktigt”. Förr visste man att det var riktiga bilar som skrotades under biljakterna. Jag vill ha realistiska tecknade serier på film.

Ryssland i färg

2009-12-17T20:53:00.005+02:00

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskijs (1863-1944) bilder från Ryssland före revolutionen finns numera i Library of Congress som lagt ut några av de digitalt behandlade fotografierna på utställningen The Empire That Was Russia. En teknisk beskrivning av Prokudin-Gorskijs metod och av den moderna digitaliseringen finns här. En rysk databas över Prokudin-Gorskijs fotografier finns här.

Sjökalv- och gökblogging

2009-12-10T21:54:00.008+02:00

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.

Om en invasion av lämlar 1634

2009-12-08T20:26:00.009+02:00

Petrus Magni Gyllenius (Peder Månsson) som levde 1622-1675 har efterlämnat en känd dagbok som första gången utgavs av Reinhold Hausen 1880-1882. Denna Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 är inte den sämsta ingångsporten om man vill komma 1600-talets människor nära, full av vardagslivets små detaljer som den är. Inte minst har Gyllenius årliga översikter om väder och växtlighet (bondens år!) varit ein Gefundenes Fressen för historiskt inriktade klimatforskare. I själva verket var vädret på 1600-talet för jävligt; kallt och eländigt med iskalla vintrar och frost i juni. "Lilla istiden" och Karl X Gustavs tåg över de de islagda danska sunden läser vi om i den stora historien; Gyllenius skriver om människornas bortfrusna näsor och de två tiggarbarnen som inthet fått huuss, i en bondebyy, och sedan gått wilse i skogen, och frösit ihiäl, huilka höllo hvar andra i fampnen döde. Här finns också följande underbara skildring av en lämmelinvasion i Värmland 1634:

Vthi Maio på thetta åhr, såsom och i Junio, kom vthi Wermelandh mäst på alla ortter en outhsäieligh Stoor hoop aff fremmande och ovanlige Möss, huilcka voro goola, och så stoore som små gååssungar, stackotta och breeda, thesse möss föllo först nedh medh regnet, och sedan föröckte the sigh ganska hastigt, att the vpfylte buskar, tuffvor och gärdess gårder, och hade sina hool neder i backen, när man gick öffver någon ängh, tå var fult aff them på alla ställe, och strax man fick see them, lupo the hastigt i sina hool. När man slogh någon aff them i hiäl, tå stridde hon emoot i förstonne thet mäste hon kunde, beet i käppänden, reep och gnall illa. The som föllo i Siögar och watn, när the regnade neder, bleffvo alle döde. Man fant många vthi katsera, och stoore fiskar fingess sällan, som icke hade vpslukat sådana, månge vore som icke wille ätha the fiskar, vthi huilcka sådanna möss funness. på huassa Ståckänder och höga Stubbar i skogen såto och månge fasnade i det the medh regnet föllo nedher. Thesse möss voro altså öffver sommaren, och giorde stoor skade på åcker och änger, och groffvo iorden ifrån gärdessgårderna, att the föllo omkul. om hösten när säden inkördess i ladorna, begoffvo the sigh ochså tijt, och begynte vpäta then inbärgade Säden, men thet var en stoor gudz välsignelse, att vintren kom bittida, och tå fröso the strax allesammanss ihiäl. Sädan haffver man inthet sedt sådana. Huad för slagz möss thesse voro, viste ingen vist att berätta. Reverend: Dn. Haquinus Jonae Wermannus Pastor Wesehaerensis, sade: att then tijdh han vandrade genom fiällen vthi Norget, så sågh han på fiällen sådanna möss, och the kalladess aff the Norske lemmer.

Projektet Svenska i grevens tid skriver om Petrus Gyllenius tid som student i Åbo (han blev senare präst hemma i Värmland). Och - Google är fantastiskt - det visar sig att redan Carl von Linné fick en rapport om Gyllenius värmländska lämmeliakttagelser i ett brev av Erik Fernow 1767.

The Simulacra

2009-11-29T18:47:00.006+02:00

Philip K. Dicks The Simulacra från 1964 är en roman om den banala absurditeten; om folk som lever sina dagliga liv under vad som borde vara häpnadsväckande omständigheter men naturligtvis inte höjer ett ögonbryn inför samhället de lever i. ”Verkligheten” har för länge sedan försvunnit under ständigt nya lager av förfalskningar och kopior och konspirationer inom konspirationer. En värld full av presidenter och polischefer som inte ens kan lita på sig själva, för hur kan de veta om de inte ”egentligen” är sina egna dubbelgångare och fiender – här ser man tydligt inflytandet från Dicks gamle läromästare A.E. Van Vogt. Ganska otypisk för Dick är i alla fall den matter-of-fact-inställning som genomsyrar The Simulacra, som om det (post?)moderna livets besvärligheter med dubbelgångarpresidenter och robotar som presidentens ”äkta” män inte längre kräver att man startar omfattande ontologiska utgrävningar efter verklighetens autentiska grund.* Underhållande är ju Dick som alltid (roande och o-roande på samma gång). Med typisk Dicksk ironi förbereder sig världens enda psykiater Egon Superb att ta emot sin sista patient, men snart sagt bokens alla huvudpersoner verkar behöva hans tjänster i något skede av handlingen. Tysk psykiatri, Västtyskland som USA:s 51:a delstat och en komplott att ändra historien genom att kidnappa Göring med något som kallas ”von Lessinger equipment” (en tidsmaskin) är några av de otaliga ”tyska” inslagen i The Simulacra, i en värld som verkar ha tagits över av och delats mellan tyska jätteföretag. Som en eftergift till det pseudodemokratiska politiska systemet får folket ändå välja presidentens make som kallas Der Alte (det är han som visar sig vara en maskin). Det är tillgång till information, att veta eller inte veta vad som pågår, som alla jagar efter i The Simulacra (och det gäller inte minst läsaren!), bara för att upptäcka att det sen ändå saknar större betydelse eftersom det alltid finns nya komplikationer som väntar bakom nästa hörn.

* Sökandet efter det autentiskt ”verkliga” bakom spegelbilderna är ju annars något man förknippar Dick som modernistisk, eller t.o.m. Platonsk, författare med. Filmen Blade Runner har uppenbara förtjänster som självständigt verk, men särskilt mycket har den ju inte att göra med Dicks litterära etos eller med förlagan Do Androids Dream of Electric Sheep.

Balderson var Delblanc var Balderson

2009-10-20T20:00:00.003+03:00

Sven Delblanc hör till de där författarna som kultursidorna titt som tätt har behov av att påpeka är ”bortglömd”. En viss sanning finns det väl i påståendet, det är redan närmare tjugo år sen Delblanc dog, och mycket av det han skrev om handlade om 1900-talets stora omvandling av det svenska samhället, en process som färre och färre svenskar har egna minnen av. Delblanc var en omåttligt flitig författare, men ändå finns det sådana som ytterligare vill öka på bibliografin. Den pensionerade arkeologiprofessorn och medlemmen i Sven Delblanc-sällskapet Bo Gräslund har skrivit boken En mästare förklädd som driver tesen att det var Delblanc som var den hemlighetsfulla deckarförfattaren Bo Balderson. Balderson gav 1968-1990 ut ett antal satiriska böcker om ett socialdemokratiskt statsråd som osannolik detektiv och hans svåger adjunkt Persson, berättaren. Likt Delblanc är det väl färre som läser Balderson numera, men när det begav sig såldes hans böcker i jättelika upplagor och spekulationerna om vem som gömde sig bakom pseudonymen var många. Den roligaste teorin var att det var kungen. Gräslund genomför en grundlig jämförande textanalys, och hans slutsats att det var Delblanc verkar fullt trovärdig. I själva verket lanserade deckarförfattaren Tord Hubert redan 1968 en teori som gick ut på att Balderson = den vite gudens son = på franska Delblanc, och det är så fiffigt att jag genast bestämde mig för att tro på den förklaringen. Just så resonerar våra dagars bloggare när de konstruerar sina nom de plumes. Själv vill jag också nämna statsrådets 16 barn som en liten parallell till Delblancs påfallande fruktbarhetsmystik. Å andra sidan minns jag från min Balderson-läsning på 1980-talet att de senare och sämre böckerna i serien innehöll oändliga beskrivningar av vad folk hade på sig, och det skulle snarare peka mot Maria Lang eller Ulla Trenter. Kanske Delblanc tröttnade och lät någon annan ta över.

Delblancsällskapet om Sven Delblanc och Wikipedia om Bo Balderson.

De strijd der werelden

2009-10-17T19:31:00.007+03:00

Mera bokomslag: H.G. Wells Världarnas krig i olika upplagor. Ovan ett holländskt exempel från 1899.

Bokens omslag

2009-10-16T20:02:00.007+03:00

Jag lärde mig häromdan att finlandssvenskar använder ordet pärm alldeles för ofta. Det som The Book Cover Archive visar är alltså bokomslag, och ack så snygga (stiliga, överraskande etc.) de kan vara. Bokomslagsarkivet har också en blogg som heter The Book Cover Archive Blog.

The gay marriage

2009-10-12T20:23:00.003+03:00

Jag tror inte Elsa Beskow brukar räknas till de kulturradikala författarnas innegäng, men ska man tro ovanstående bildbevis från Solägget (1932) har hon alla dessa år blivit grovt felbedömd av kulturknuttarna. För, subtilt indoktrinerande små barn i lättpåverkad ålder, här framställs som den naturligaste sak i världen ett förhållande mellan vad som uppenbart är två hannar av grönsiska, till råga på allt med ett ägg i boet som måste vara adopterat. Sverige var ett av de första länderna som legaliserade samkönade äktenskap, och nu tror jag att det var sagotanten Beskow som gjorde det möjligt. Miljoner svenskar har växt upp med hennes böcker. Och nu ska jag fundera på vad tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och farbror Blå egentligen sysslade med på kvällarna.

När lammen tystnar

2009-10-04T15:42:00.005+03:00

Missförstå mig rätt, jag tycker att The Silence of the Lambs är en riktigt bra film. Jag minns fortfarande filmens grepp om åskådaren när jag såg den första gången på bio, och det är för snart tjugo år sen. Det hindrar inte att jag lika fortfarande anser att filmens underliggande estetik är högst suspekt, för att inte säga rena dravlet. Här spökar (billighetsversionen av) Nietzsches övermänniska, här spökar den amerikanska populärkulturens alla Punisher-figurer som fått familjen utplånad av terrorister eller liberaler och, som det så vackert heter, ”tagit lagen i egna händer”. För denna film handlar om seriemördare som likt existentialistiska hjältar förtjänar sitt eget öde genom sina handlingar. Hannibal the Cannibal är övermänniskan som själv skapar (eller: väljer) sina rättigheter, mannen som har rätt att upprätthålla sitt eget moralsystem just i kraft av sin moraliska och intellektuella överlägsenhet. För att budskapet ska gå hem ställs han i bjärt kontrast till den misslyckade seriemördaren Buffalo Bill (misslyckad för att han blir fast), transvestiten som inte förmått att helt gå över till gudarnas stålögda moral, som saknar den nödvändiga viljan, som hyser känslor för en knähund (som heter Precious!) och följdriktigt får uppkomlingens välförtjänta straff och besegras av FBI-agenten Starling som också hon, under filmens gång, gått till botten i sig själv, övervunnit sig, härdats till en andlig styrka på ett högre plan. Visst har väl När lammen tystnar ett klassbudskap: gör skillnad på kvalitetsnivåer när det gäller människor och följdriktigt också när det gäller seriemördare. Buffalo Bill får lära sig att vad som passar sig för kejsaren inte lämpar sig för oxen. - Och observera skillnaderna i motivens ”värde”: ”Dr” Hannibal Lecter (kanske professorn som håller en ”lecture”) tycks närmast drivas av en intellektuell lidelse, har genom iskall rationell analys valt sitt öde, ”blivit” eller ”mognat till” seriemördare. Han har genomskådat människornas villkor och lyft sig över mänsklighetens kollektiva och enfaldiga illusioner. Buffalo Bill vill bara ha en snygg klänning av kvinnohud. Han styrs av sina emotioner när han försöker göra sig till något han inte är (inte man, inte kvinna, inte ens en ”äkta” transvestit). Han är kvinnlig (kanske också i betydelsen att inte riktigt veta vad han vill) i motsats till FBI-agenten Starling som växer och mognar i sin tuffa uppgift, klarar sig ”som en hel karl”. Hjärnans seriemördare (= högre) i motsats till kroppens seriemördare (= lägre)!

Det om det. Jennifer Saunders och Dawn French har för övrigt gjort en underbar parodi på När lammen tystnar, kan avnjutas här:
http://www.youtube.com/watch?v=ha7EB5Y_RT0

Wolf

2009-09-27T15:01:00.005+03:00

Slutet på Wolf (1994, regi Mike Nichols) ska väl ses som en ironisk variant på Skönheten och Odjuret, en version där Skönheten alias Michelle Pfeiffer inte alls har något emot att själv förvandlas till Odjur och återgå till vildmarkens skuldfria passioner. Då har Jack Nicholson och James Spader redan morrande gått lösa på varandra i stora spång i en scen som konstigt nog suveränt höjer sig över sin egen inneboende absurditet och blir vad man bara kan kalla FILM. För, trots allt, vem i hela friden var det som kom på att det var en god idé att låta Jack Nicholson studsa i vädret på alla fyra som någonting ur en kung fu-film, och maskerad till varulv i kamp om sin hona dessutom? Man kan bara förtjust skaka på huvudet och säga att film är fantastiskt, när det vill sig. Wolf hör till de där filmerna som man alltid kan se en gång till, också när TV visar den mitt i natten. En av orsakerna till att slutstriden mellan den goda (Nicholson) och den onda (Spader) varulven faktiskt fungerar är att Wolf redan från början tydligt etablerar sig som satirisk komedi. En varulv mitt i det traditionstyngda förlaget öppnar oanade dimensioner (kultur och natur så att säga). Scenen där Nicholson markerar reviret i herrtoaletten är klassisk på så många vis. Och varulvsfilmen åter en gång en påminnelse om Amerika som en okänd och fortfarande nästan outforskad kontinent, där vildmarken lurar med gula rovdjursögon under skyskrapornas och de glänsande motorvägarnas tunna yta...

Iguanans natt

2009-09-13T14:57:00.002+03:00

FST visade The Night of the Iguana från 1964, efter ett skådespel av Tennessee Williams och i regi av John Huston. Den filmen hade jag inte sett förut, hade bara en vag uppfattning att den har rykte om sig att ta ut de melodramatiska svängarna väl mycket. Trots att storyn otvivelaktigt hade sina överspända inslag visade sig filmen i själva verket vara riktigt bra, och tonfallet var snarare social komedi än melodrama. Kongeniala rolltolkningar av bl.a. Richard Burton, Ava Gardner och Deborah Kerr. Jag minner mig ha läst att inspelningen var besvärlig, med Elizabeth Taylor smygande i kulisserna för att hålla Burton i kort koppel. Därtill svärmar av paparazzis och en flitigt supande regissör, men vad gör det när slutresultatet som sagt blev hållbart. Poängsättning: tre maracas av fem.

Donnie Darko

2009-09-12T21:20:00.004+03:00

Jag såg Richard Kellys Donnie Darko första gången år 2002 på Rakkautta & Anarkiaa eller ”Helsinki International Film Festival” som festivalen heter för oss svensk- och andraspråkiga. Nu när det var dags för ett återseende på dvd undrade jag om det kanske var en av de där filmerna som man helst bara ska se en gång om man vill behålla minnet av den första entusiasmen ofördärvat. (Från ah till bah så att säga, och exemplen är legio utan att man ens behöver nämna Twin Peaks och nästan allt annat av David Lynch). Men nej, Donnie Darko höll ställningen. Filmen hade inte åldrats en minut. Ondskan kröp i Suburbia på ett sätt som jag åter kände igen. Donnie Darko som en schizofren frälsare som både bär upp världen på sina böjda axlar och offrar sig för den. (Såväl orsak till och offer för världens ordning.) Samtidigt: den vildväxta humorn (The Evil Dead och Kristus sista frestelser för samma biljett; jo jag tackar.) En film som gjord för intellektuella snorvalpar i gymnasieåldern, otvivelaktigt, men också för oss andra som livet lärt ett och annat. Av någon anledning blir filmer med kaniner alltid lyckade (påminner mig om att jag nån gång borde se Watership Down), med Donnie Darko någonstans snett mellan Harvey och Monty Python and the Holy Grail. De sociala iakttagelserna, om lärare och andra, var mera pregnanta än jag mindes, och inte helt oskyldiga. Man får skratta åt miss Farmer, så länge man är medveten om att hon helt och hållet ses från det övre medelklassperspektiv som säkert är Richard Kellys eget. Han visste sin välklippta förort, och gjorde en av 2000-talets mest minnesvärda filmer.

Jätteråttblogging

2009-09-11T18:52:00.007+03:00

Den här nyheten har några dagar på nacken, men jätteråttor har alltid stått Söderbergs hjärta nära. Det gäller alltså den jättelika (längd 82 cm, vikt 1,5 kg) nya art av råttsläktet Mallomys som forskare hittat i en vulkankrater (en vulkankrater! jess!)* på Nya Guinea."It's a true rat, the same kind you find in the city sewers, " säger en av de verkligt coola biologerna i forskargruppen, fast helt sant är det ju inte. Trots allt erövrade Rattus norvegicus världen på mindre än 200 år medan Bosavi woolly rat under tiden tog det lugnt och tillbringade sitt liv som kusinen på landet i sin krater. De här djuren hade aldrig sett en människa förr. Och - fortsättning följer. Biologernas nästa mål är Bhutan. ("In March 2010, the team of experts will go to Bhutan to try and discover more species...")

*Next stop: the dinosaurs.

BBC har en video: http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8215000/8215144.stm

En notis till de moraliska distinktionernas historia (Del 1: ekonomer)

2009-07-27T22:54:00.003+03:00

- Visst är det upprörande att man ska få betalt för att studera idag [med studiestöd]. Nog var det också så att vi betalade någon slags avgift, inte var skolan gratis.
Studenterna fick ty sig till studielån, men enligt Heinz blev skulderna aldrig något problem:
- Inflationen gjorde att studielånet kunde betalas tillbaka fem år senare med en månadslön.

Hankeiten 01/09 intervjuade en ekonom som studerade vid Hanken för länge sen. Jag måste erkänna att jag fann ovanstående citat fascinerande, nästan lite oroande med sin självklara åtskillnad mellan accepterade och icke-accepterade metoder att studera nästan gratis. Visst förstår jag tankegången, den upprörande felheten i att få något utan motprestation (kanske det mest förbjudna i traditionell borgerlig barnuppfostran) kontra egen förmåga att genom tur eller skicklighet utnyttja situationen till sin fördel. Ändå är det alltid någon som betalar, och i motsats till den inflationsdrabbade lånegivaren kanske "samhället" t.o.m. får något tillbaka av sin investering i utbildade medborgare och skattebetalare. Men citatet kan tjäna som påminnelse om den moraliska känslans skiftande positioner.

Smultron. Lappland. Sommar.

2009-07-27T22:07:00.004+03:00

Det är ett av de mest välkända citaten från Linnaeus' Lappländska resa 1732, bl.a. skrev Gunnar Brusewitz en inspirerad essä om "Den sjudande dalen" i sin Sommardagbok (1966). Här är det i alla fall igen, i hela sin ursprungliga prakt och i enlighet med Kungl. Skytteanska samfundets fullständiga utgåva av dagboken (2003):

När vij omsider komom neder hvad fick icke jag för nöje för min trötta kropp. Jag kom då utur ett kall och frusen fiell, neder uti en varm och siudande dahl (jag satte mig neder att äta smultron,) för snö och is, såg gröna örter stå uti sin liufvaste flor (så högt gräs hade jag aldrig sedt på någon ort) för starkt väder en träffelig lucht af Trifolio florente och andra örter. O formosissima aestas.

Vägen till Hangö

2009-06-22T23:22:00.003+03:00

Jarl Sjöbloms roman Vägen till Hangö från 1968 har en påfallande filmatisk ansats och borde egentligen göras till en TV-film för FST. Jag kan se för mig en inledning där fortsättningskrigets kulsprutesmatter övergår i ljudet av gräsklippare från Ekenäs alla egnahemshusområden i filmens nutid (inzoomning på den bittre huvudpersonen/krigsinvaliden med sina minnen). Nåja, några egentliga krigsskildringar förekommer ju inte i romanen. Det är som en skildring av stämningarna på hemmafronten i en mycket liten stad den har sin styrka. Utan att själv ha varit där känns det trovärdigt: så var det, så tänkte och reagerade folk. Som romankonstruktion är Vägen till Hangö däremot inte så märklig, med sin övertydliga belysning av olika ideologiska attityder till kriget (en person är kristen, en är kommunist, en är "hök" eller traditionell högerpatriot, o.s.v.). Intrigen knyts också ihop på ett väl prydligt sätt när huvudpersonen efter mer än tjugo år möter inte bara sin son från det korta krigsäktenskapet, utan också den frånskilda hustrun. Dags att låta de olika minnena och länge ältade versionerna av gamla händelser konfronteras! Hänvisningarna till Vietnamkriget och diverse teoretiska spekulationer om världskommunismens politiska framtid bidrar ju inte heller precis att befria romanen från sin 1960-talistiska kontext. Den fastnade så att säga där den var skriven, vilket väl å andra sidan ökar dess värde som litterärt tidsdokument. Vägen till Hangö är förvisso fortfarande fullt läsbar, t.o.m. värdefull med sitt numera ovanliga finlandssvenska arbetarperspektiv. För mig fungerade den bra som introduktion till den rätt bortglömde Jarl Sjöblom.

Wikipedia om Jarl Sjöblom (1932-1982).

Finlandssvenska författarbloggar!

2009-04-06T21:00:00.005+03:00

Ralf Andtbacka. Blandat.

Katarina Gäddnäs. Ungarna och vardagslivet.

Merete Mazzarella. Pärlor hittas bland fluffet. Mazzarellas gamla blogg på Söderströms finns här.

Philip Teir. Extra bonus för pilfinken.

Och en filosof som socker på botten: Lars Hertzberg. Traditionell vänsterintellektuell position, behövs förvisso.

Alien vs. Predator

2009-02-15T23:28:00.004+02:00

Alien vs. Predator från 2004 var en liten skitfilm i pampiga kulisser, lämplig enbart för TV-konsumtion en sen kväll. Jag antar att den var gjord för någorlunda dyra pengar, visserligen utan några större stjärnor bland skådespelarna, bortsett från Lance Henriksen som väl har en viss kultstatus i de här sammanhangen. Men filmerna var bättre förr, bättre förr, satt jag och tyckte, särskilt då med tanke på att just Alien- och Predatorserierna hör till de mera hållbara inslagen bland 1980-talets actionfilmer. Att filmen var gjord som ett dataspel säger jag ingenting om (de olika scenerna som olika svårighetsnivåer; döda monstret, gå till nästa nivå i pyramiden, döda femton monster som anfaller på en gång, o.s.v.); det är en estetik som de flesta actionfilmer numera verkar följa. Det som var påfallande var hur snabbt alla bifigurerna eliminerades så att bara huvudpersonen "Alexa Woods" (Sanaa Lathan) blev kvar. Det var individualismen driven till sin spets och igen en kontrast till de tidigare filmerna som handlade om grupper av någorlunda utmejslade individer som man hann lära känna innan de en efter en snappades bort. Jag tyckte nog att det gamla goda spänningsreceptet enligt principen "and then there were none" kastades bort väl lättvindigt. Det var väl menat som ironi när Alexa Woods i början upprepade gånger manade folk att fungera som en grupp och aldrig någonsin röra sig ensamma, men när alla personer försvann ur handlingen inom typ fem minuter var det en ironi som aldrig riktigt fick fäste. Ett par små plus ska filmen få, för att handlingen utspelade sig på Bouvetön, och för modermonstret som liknade en grotesk drottning Elisabeth I i sina kedjor.

Brokeback Mountain

2008-12-22T20:52:00.005+02:00

Jag var som vanligt några år på efterkälken och såg först nu Brokeback Mountain. Filmen förtjänar otvivelaktigt allt beröm som östs över den. Det var "seriöst amerikanskt drama" för hela slanten, så där som mainstream amerikansk film är när den är som bäst. Hurra för Hollywood, när pengarna används till något vettigt. Som alla andra njöt jag av det gedigna manuset och det genom hela linjen lysande skådespelararbetet - skådespelarna borde egentligen ha fått någon sorts kollektiv Oscar hela bunten. (Ang Lee har tydligen god hand med skådisar, jag minns att jag tänkte något liknande när jag i tiden såg The Ice Storm.) Det som egentligen stannade i minnet som filmens bärande idé eller "budskap" var inte så mycket det ganska nedtonade homosexuella inslaget utan snarare den för amerikansk film ovanligt starka betoningen av omständigheternas makt och av den sociala omgivningens roll för hur människor formar sina liv och gör sina val - deras självuppfattning. Här fanns ingenting av den fattiga pojken/flickan som med hårt arbete och tro på sig själv når framgången mot alla odds, så i den meningen kan man nästan kalla Brokeback Mountain en antiamerikansk film. Kanske kan man också i filmen tolka in en kritik av en alltför fundamentalistisk identitetssyn. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var bögar, men de var annat också.

Behärska dina medmänniskor

2008-12-11T20:45:00.007+02:00

V. Gurres lilla bok om bushido eller "japanernas system" var 1923 redan inne på sin femte upplaga. Då den första gången utom 1910 var det som Gurre säger i sitt förord bara några år sedan "japanerna förvånade världen med sina oväntade segrar" under rysk-japanska kriget, och segrarna, de var en konsekvens av bushidon. Också bokens framgångar fortsatte; först 1957 kom den sista (eller borde man försiktigtvist säga senaste) upplagan. Intresset för östliga metoder för självdisciplin och inre styrka (den "krigarens väg" som bushido sägs betyda) är ingenting nytt. En förklaring till fenomenet är väl bland annat den västerlandisering som bushidon i Gurres tappning genomgått. Här finns inte mycket av den japanska sociala och politiska bakgrunden med samurajerna som feodalsamhällets väktare (och de ideologiska föreställningar om krigarens ideal och ära man kunde vänta sig i sammanhanget). Gurres credo handlar mera om individuell utveckling och handling i ett västerland som försökte lämna de sociala hierarkierna bakom sig: "Skona därför icke vägen, bryt ner alla skrankor, giv plats för ljuset, så ligger vägen framåt och uppåt klar." Kanske var det just det hans läsare ville läsa.

Helen O'Loy

2008-11-24T20:04:00.003+02:00

Robotens medvetande och inre liv var som sagt ett tema som Lester del Rey ägnade ett livslångt intresse. Flera av hans noveller har robotar som huvudpersoner. Ofta är de en slags oskyldiga Candide-figurer, utkastade i en obegriplig värld och med rollförväntningar de inte alltid själva förstår. Och likt Frankensteins monster reagerar de ibland med våld. Temat är fullt utvecklat redan i Helen O'Loy som första gången publicerades 1938. Berättelsen om en kvinnlig robot som blir kär i sin skapare (och känslorna är ömsesidiga) och sedan gifter sig (!) med honom har ju ofta och med en viss rätt blivit anklagad för sexism, men kanske det ändå är en kritik som skjuter lite förbi målet. del Reys intresse ligger helt klart på konflikten mellan Helens självupplevda identitet och omgivningens oförståelse. Hennes existentiella problem är alltså på sitt sätt samma som Frankensteins monsters. Helen O'Loy ser sig själv helt som kvinna, men det är något omgivningen inte kan acceptera. Det som förstås irriterat feministerna är att hon är kvinna på så traditionellt vis. Men en intressant detalj som lätt glöms bort i sammanhanget är var hon hämtade sina rollmodeller - nämligen genom att titta på såpor i TV! Kunde vi inte få åtminstone en liten feministisk analys som visar att novellen egentligen handlar om kritik av de roller som står kvinnor till buds, i stället för att anklaga del Rey för att bara runka fram sina egna manliga fantasier? del Rey var ju faktiskt en författare som påfallande ofta för sin tid ställde sig på förlorarens och "den andres" sida, om det sen var roboten-slaven, den siste neandertalaren eller den siste månvarelsen.

Lester del Reys bästa

2008-11-23T22:32:00.003+02:00

Om någon nuförtiden alls tänker på Lester del Rey (1915-1993) är det väl mest för den roll han på sin tid spelade för science fictions utveckling som tidskriftsredaktör, förläggare och med mera. Som författare har han gjort mindre avtryck även om han hörde till den gyllene generationen som vevade ur sig historier för Astounding Science Fiction och de andra klassiska tidskrifterna. När han var som bäst var han ändå en påfallande kraftfull författare som fortfarande är väl värd att läsas, vilket visas av samlingen The Best of Lester del Rey från 1978. del Rey skriver själv i sitt efterord att dessa noveller som ursprungligen skrevs mellan 1938 och 1964 är det han vill bli ihågkommen för. Om något visar novellerna hur väl science fiction lämpar sig för att diskutera religiösa teman. Det handlar om nya religioner på främmande planeter (The Seat of Judgement), livet efter (Hereafter, Inc.) och så novellen med den pampigaste titeln av dem alla, For I Am a Jealous People, där människorna går i krig mot Gud när de inser att hans utvalda folk inte alls finns på planeten Jorden... Det handlar om frågan hur medvetna varelser hanterar situationen när deras skapare övergett dem. Guds död är något av en röd tråd i boken och var tydligt ett ämne som aldrig riktigt lämnade del Reys fantasi någon ro.Vi har robotarna som blev kvar när människorna försvann - och som bokstavligt börjar återskapa dem. I en annan novell sprider sig robotarna över universum för att hämnas människorna som utrotades i det stora kriget. Vengeance is Mine heter novellen, men här som så ofta hos del Rey tvingas huvudpersonen till sist inse att tron på myten var ett jagande efter vind - och väljer sedan att ändå, medvetet, bejaka den stora berättelsen som hans samhälle bygger på. Och vi har den genetiskt manipulerade och odödliga hunden som söker sin länge sedan döda husse i ett postnukleärt Amerika (en annan fantastisk novelltitel av del Rey - The Keepers of the House). En annan linje i del Reys författarskap var hans intresse för robotens själsliv, redan manifesterad i hans kanske mest kända novell, Helen O'Loy från 1938. Men Helen är värd en egen betraktelse, så fortsättning följer.

Pingvinblogging

2008-11-20T20:45:00.007+02:00

Ännu en nyupptäckt djurart, fast den här gången har den redan varit utdöd några hundra år. Historien om Waitahapingvinen från Nya Zeeland är ganska fascinerande och handlar om ekosystemens dynamik. Pinvinerna utrotades helt fult av maorierna ca 1500, och den sålunda frigjorda ekologiska nischen gjorde det möjligt för den gulögda pingvinen Megadyptes antipodes på bilden att börja kolonisera Nya Zeeland. Den enes död och så vidare. Tidigare hade de gulögda inte klarat av konkurrensen med Waitaha-kusinerna men var tydligen i gengäld bättre rustade att leva med människor i närheten. Eller var det kanske så att maorierna helt enkelt vande sig av med att käka pingvin när den första utdelningen tog slut och sedan aldrig återupptog matvanorna. Kanske de gulögda smakade sämre, vilket ju alltid är en klok evolutionär taktik för bytesdjur.

Spökdjurblogging

2008-11-19T19:53:00.007+02:00

I vår serie upp- och nyupptäckta djurarter har vi kommit till Tarsius pumilus, eller pygmy tarsier på engelska, vilket väl borde bli dvärgspökdjur* på svenska. År 2000 blev en individ av arten som senast sågs för 70-80 år sedan fångad i en råttfälla, och senaste år lyckades vetenskapsmän hitta flera av dem i ett bergsområde på Sulawesi, Indonesien. Skämt om att varelsen ser ut som nånting ur filmen Gremlins åsido, men frågan är om (ny)upptäckten utgör ett hot mot arten. Faktum är ju att fångsten av små och fluffiga djur med stora ögon för sällskapsdjurmarknaden har fört många arter till utrotningens gräns. Den evolutionära strategin att se söt ut i människornas ögon och sprida sina gener över världen kan lyckas för kaniner och lupiner men är svårare för svårskötta, sjukdomsmottagliga och allmänt kinkiga primater med långsam förökningstakt.

* Enligt Wikipedia kan spökdjuren numera också kallas makier eller vristdjur på svenska. Vristdjur! Bah.

Tillägg 23.11.2008: En bra vetenskaplig introduktion till spökdjurens värld finns här.

Thomas Paine enligt Timbro och enligt Ordfront

2008-08-31T23:29:00.004+03:00

Synen på Thomas Paines Människans rättigheter från 1791 har som bekant växlat så när förlaget Timbro 2007 gav ut boken i serien "Timbro klassiker" bredvid nationalekonomer som Adam Smith och Robert Nozick (och en bok om Johan August Gripenstedt som var finansminister i Sverige på 1800-talet, betitlad "100 år av tillväxt") var det med en viss illvillig förväntan jag satte mig att läsa Mattias Svenssons förord. Alla försök att få Paine att sitta komfortabelt i det gänget måste ju kräva en del ideologiskt slingrande. Nu är ju många av Paines idéer i och för sig helt i linje med vad nyliberalerna i Timbro förfäktar (ekonomisk frihet, kamp mot den konservativa staten etc.), och Svensson löser problemet på det enklaste sättet; selektiv läsning kombinerad med några förnumstiga bockar i kanten där Paine "tänkte fel". Så får vi veta att den amerikanska revolutionen var i stort sett rätt medan den franska revolutionen var av felaktig sort och, genom att åberopa Bismarck, att välfärdsstaten är en i grunden konservativ företeelse. Det säger sig självt att ett sådant benande inte gör rättvisa åt Paines grundläggande koppling mellan välfärdsstat, demokrati och individuella rättigheter. En jämförelse med Leif Ericssons inledning till Människans rättigheter som Ordfronts förlag utgav 1992 (det är samma Thomas Warburtons översättning) är kanske på sin plats. Ericssons inledning i den utgåvan är mera akademiskt analyserande än Svenssons, och får man väl säga mera gedigen, men helt kan ju inte heller Ericsson undvika att placera sig i de ideologiska stridslinjerna. Där Mattias Svensson lyckas klämma in Ayn Rand i sitt resonemang hänvisar Ericsson till Sveriges regeringsform och Amartya Sen, den senare apropå "rätten till behovstillfredsställelse" som Svensson på sin kant får att låta som något katten släpat in. Amartya Sens iakttagelse att det demokratiska Indien genom statliga åtgärder lyckats undvika den brittiska tidens stora svältkatastrofer blir för Leif Ericsson en direkt illustration till Thomas Paines teser.

Finlandssvenskt på nätet

2008-08-10T16:26:00.004+03:00

Den finlandssvenska science fiction- och fantasytidskriften Enhörningen har fantastiskt nog överlevt sen 1987 (på nätet sen 1998). Det allmänna intrycket av den omfattande nätversionen är ambitiöst och någorlunda analytiskt. Tyngdpunkten är på nyare fantasy och science fiction. Innehåller även finlandssvenska originalnoveller! Utgiven av Ben Roimola, uppenbarligen en av dessa flitiga och uthålliga daggmaskar i den finlandssvenska kulturens mylla.

Motkulturfonden samlar en viss sektor av den intellektuella finlandssvenska vänstern, typ läsare av Ny Tid. Mest intressant är det alternativ-passiva valet av namn, som om man genast från början velat markera sitt under- eller sidoläge. I alla fall har Motkulturfonden funnits ett år nu och verkar ha funnit sin nisch. Bra för den finlandssvenska debatten.

Magnus Londen tycks vara en av de få finlandssvenska författarna med egen hemsida på nätet. Londen är ju också journalist, och här finns ett arkiv med hans gamla artiklar och kolumner. Tack för det. T.ex. ett intressant bildreportage från Hogland.

Skymningsmorden

2008-08-05T14:11:00.003+03:00

Största behållningen av Svend Aage Bremers deckare Skymningsmorden i svensk översättning från 1948 är det tjusiga omslaget och den ännu tjusigare originaltiteln: Tusmørke mordene. Det som en nutida läsare närmast reagerar på i denna danska deckare som utspelar sig i en engelsk lantvilla är den roll olika sorters cigarretter spelar för handlingen. Vilken var egentligen skillnaden mellan ryska och egyptiska cigarretter? Implikationerna att någon röker det ena eller det andra verkar stå fullkomligt klara för de i övrigt tämligen enkla romanpersonerna. Tiderna förändras, och författaren Svend Aage Bremer (1900-1974) tycks inte heller längre ha många beundrare, han har inte ens fått en artikel i danska Wikipedia.

Leni Riefenstahl

2008-06-16T19:07:00.003+03:00

I en artikel från våren 2007 ser jag att Jodie Foster fortfarande försöker förverkliga sitt gamla Leni Riefenstahl-projekt. Riefenstahl själv motsatte sig tydligen medan hon levde att man gjorde film av hennes liv. Jag tror Foster har sagt i någon intervju att hon är intresserad av de feministiska aspekterna av Riefenstahls karriär. Personligen har jag aldrig riktigt insett Riefenstahls storhet som regissör, bortsett då förstås från de rent tekniska lösningarna i OS-filmen från Berlin som ju på sin tid var nyskapande. Just Olympiafilmen brukar f.ö. alltid förses med förbehållet "den är så nazistisk", men ack så konstnärlig, och bla bla bla. Jag tycker ju inte att den i sin högre-snabbare-längre-inställning skiljer sig så värst mycket från andra officiella OS-filmer. Kanske är det den fåniga "grekiska" prologen som gör det. Den grekiska förankringen är ju faktiskt en av Riefenstahls många representationer av ett mystiskt förbund mellan folk, myt och stat, det som passade så väl in i den nazistiska ideologin. Ändå vill jag påstå att Riefenstahl snarare i grunden är en religiös än en (medvetet) politisk filmskapare. * Olympiafilmen handlar inte bara om en rad idrottsmän och -kvinnor som hoppar och springer på arenan, och den extremt långtråkiga Viljans triumf** är inte bara en oändlig räcka marscher och tal. Alla dessa människor i Berlin och Nürnberg deltar i något större, en organiserad rit som skapar en ny ordning och en ny värld. Möjligen är det just denna religiösa dragning som är orsaken till att så många instinktivt entusiasmeras av hennes filmer medan andra förblir kalla***. Anklagelserna om nazism som följde Riefenstahl efter kriget har kanske inte längre så stor betydelse (det är filmerna, inte kvinnan, vi har kvar), men som sagt var det möjligen just dessa "kvasireligiösa" aspekter av nazismen som koherensskapande kraft som tilltalade Riefenstahl som så många. När jag tänker efter borde Jodie Foster få en chans att göra sin Riefenstahlfilm så får vi se vad det blir.

* Och definitivt inte en feministisk filmskapare. Lyfte hon nånsin ett finger för sina medsystrar?

** Vad politiska propagandafilmer beträffar, ge mig alla gånger Pansarkryssaren Potemkin. Världens första och bästa musikvideo på Odessas trappor och allt det.

*** Charles Chaplin lär ha skrattat sig fördärvad när han såg Viljans triumf. Och så fick vi Diktatorn.

I Am Legend

2008-06-14T11:51:00.001+03:00

Undertexten i I Am Legend visar genast från början sitt fula huvud. Vi vet vad som ska komma när den brittiska vetenskapskvinnan i all välmening går emot vad "nature intended" och därigenom drar det oundvikliga straffet över världen. Som vi kommer att få se är det inte vilket antivetenskapligt straff för Nicke nyfiken som helst, utan något av samma gudomliga hämnd som i tiderna drabbade den kunskapstörstande Eva. (Också den brittiska gästforskaren är ju en slags inträngling eller åtminstone gäst i det amerikanska paradiset, oskuldens värld.) Ty forskaren var ett redskap, liksom vampyrfarsoten som gick över världen var en del av en större plan. Ett annat redskap, Will Smith, kommer i slutet att som så många svarta män i amerikansk film offra sig för den vita världen. Där hjälpte det inte ens att vara officer i USA:s armé, garanten för tryggheten och ordningen. Om inte förr står filmens oblyga ideologiska budskap klart och strålande för alla i slutet: sällan har amerikanska evangeliska end of time-föreställningar fått ett så öppet uttryck i en mainstream Hollywoodfilm som här. Det är kyrkan mitt i (den muringärdade, bevakade) byn som symbol för den rurala lilla världens slutliga seger (över ondskans hemvist, New York). Det var tredje gången Richard Mathesons roman filmatiserades, och åter en gång på ett så djupt otillfredsställande sätt att man början undra om romanen alls är filmbar i nuvarande samhällsklimat. Det är ju inte bara det att filmen totalt svängde in och ut på romanens innehåll. (Will Smith blev "legend" för att han räddade, kanske frälste, mänskligheten, i boken blev huvudpersonen Robert Neville tvärtom den legendariske siste av de gamla människorna när en ny ras av vampyrer uppstod.) Ett annat genidrag i romanen var att trots att Nevilles grannar och vänner förvandlades till vampyrer kände de fortfarande igen varandra som individer: de kunde ännu kommunicera, sända ambassadörer. I filmen var vampyrerna aldrig något annat än anonyma monster. De var i fullständig mening "de andra", de stumma terroristerna. Lita aldrig ens på din hund var budskapet.

Children of Men

2008-05-31T22:19:00.002+03:00

"Jesus Christ" utbrister Theo om det ännu ofödda flyktingbarnet som - kanske - ska frälsa världen, men trots de uppenbara religiösa övertonerna i Children of Men undrar jag om filmen inte ändå naturligast ska ses som en i raden av skildringar från ett framtida totalitärt eller postapokalyptiskt Storbritannien som vi sett de senaste åren, filmer som V för Vendetta, 28 dagar senare och 28 veckor senare. (Det finns ju också en lång brittisk litterär tradition på temat.) Greppet här är mera realistiskt (inga zombier) vilket filmen klart vinner på, särskilt som de två avgörande grundförutsättningarna inte alls har någon kristallklar koppling. Varför skulle en brittisk polisstat med interneringsläger för invandrare behöva vara en konsekvens av att inga barn fötts de senaste 18 åren? Kanske det förklaras bättre i romanen av P.D. James som jag inte läst. I alla fall fick filmen mig att tänka på en annan roman, Gråskägg (Greybeard) av Brian Aldiss som behandlar samma tema på ett mycket annorlunda sätt.

Monstermössen på Gough

2008-05-29T21:23:00.007+03:00

Det här är ganska fantastiskt. Vanliga husmöss som på 1800-talet landade på ön Gough i södra Atlanten har genomgått en svindlande snabb evolution och utvecklats till aggressiva köttätare som är två-tre gånger så stora som sina förfäder i England. Det finns 700 000 av dem på den lilla ön och de håller redan på att utrota flera arter av de inhemska fåglarna, som albatrosser och petreller. De anfaller fåglarnas hjälplösa ungar i boet, ensamma eller i grupper. Vi har ju alla hört om katter som släppts lösa på ensliga öar och utrotat en hel fågelart, men möss var nånting nytt. Artikeln i The Guardian säger att Birlife International vill utrota mössen för att rädda fåglarna, men jag kan inte låta bli att tänka att vad vi ser här ju är rena evolutionslaboratoriet där en djurpopulation tar över en ny och för arten extrem miljö och utvecklas till något annat. Och vad händer när fåglarna är borta? Bildas det kannibalistiska stammar av mössen som börjar jaga och festa på sina forna artfränder? Och är ökningen i storlek en hållbar darwinistisk trend? I så fall behövs det bara en liten olje- och civilisationskrasch och besättningen på segelfartyget som återupptäcker Gough om några hundra år är inne för the big surprise.

Från artikeln i Guardian:

Giant carnivorous mice threaten world's greatest seabird colony
...
But Gough is the stage for one of nature's greatest horror shows. One of those whaling boats, probably from Britain, carried a few house mice stowaways who jumped ship on Gough. Now there are 700,000 or more of them on the island, which is the size of Guernsey.
...
What is horrifying ornithgologists is that the humble house mouse which landed on Gough has somehow evolved to two or even three times the size of an ordinary British house mice, and instead of being a vegetarian, eating insects and seeds, has adapted itself to become a carnivore, eating albatross, petrel and shearwater chicks alive in their nests. They are now believed to be the largest mice found anywhere in the world.
...
Those who have witnessed the phenomenon say that the supersized mice attack at night either on their own or in groups, gnawing through the nests and into the baby birds' bodies. Their parents, who have never experienced predators, are unable defend their offspring from the rodents' furtive attacks.
...
Studies suggest that about 60% of all Gough's bird chicks die in their nests, probably because of predation by the mice. "It is a catastrophe. The albatross chicks weigh up to 10kgs. Ironically, they evolved on Gough because it had no mammal predators - that is why they are so vulnerable. The mice weigh just 35g; it is like a tabby cat attacking a hippopotamus", said Hilton.

I Borneos djungel

2008-02-13T22:46:00.003+02:00

Jag åkte tåg och läste Kristian Petris Djungeln från 1990. Petris korthuggna prosa gick bra ihop med skenskarvarnas dunk. Petri var på Borneo för att göra en film om schweizaren Bruno Manser som levde här någonstans i skogarna, efterlyst av Malaysias regering och hyllad av västerländska naturskyddskretsar. Manser ville fästa uppmärksamheten på de nomadiserande jägarfolkens svåra situation och skogsbolagens framfart. Det var då, när bara i Malaysia 240 000 hektar orörd regnskog avverkades varje år för timrets skull. Numera har som bekant problemet ändrat uppsyn, när djungeln faller för enorma plantager av de oljepalmer som ger oss vår nyttiga biodiesel. Boken väckte ett sug att se filmen Tong Tana som blev resultatet. Från Wikipedia inhämtar jag att Bruno Manser senare tvingades lämna Malaysia, men återvände och försvann för alltid i djungeln. Sista livstecknet är från år 2000.

Born Finnish

2007-06-08T19:17:00.000+03:00

Följetongen om Renny Harlins Mannerheimprojekt tycks inte vara över ännu. Nu har den tilltänkte producenten Markus Selin gått ut med uppgiften att det kan finnas ryska pengar att satsa, och att manuset redan översätts till ryska. Nu kunde det ju i och för sig vara helt intressant med ett ryskt perspektiv på den gamle tsarofficeren Mannerheim men man undrar ju hur det går ihop med Harlins egna drömmar om ett monument till den ryssdödande finske nationalhjälten. Planerna på en internationell storproduktion med Sean Connery och Jude Law som det talades vitt och brett om för några år sedan tycks i alla fall vara begravda. Harlins egen karriär har inte haft så många ljuspunkter på sistone. Hans senaste film The Covenant gick inte ens upp på biograferna i Finland utan distribuerades direkt på DVD.

Genom nyckelhålet; eller: Veckans dikt av på sin tid känd författare; eller: Mannens känsla av att vara oönskad och otillräcklig

2007-06-07T21:55:00.000+03:00

Sommardikten heter Genom nyckelhålet, från Bertel Gripenbergs samling Vida vägar, 1904. Det snällaste man kan säga om Gripenberg idag är väl att han hade sin tid som diktare och den tiden är inte vår. Hans politiska utveckling är ett av våra mest avskräckande exempel på hur en redan från början aristokratisk och elitistisk människosyn under inbördeskriget sprack ut i hat och blod och hämndens retorik. Även om det förekommit och förekommer sporadiska försök att rehabilitera honom som skald misstänker jag att det är översättningarna som förblir hans mest hållbara verk, och kanske memoarerna som kan läsas som en rapport över en viss social miljös tidsanda. Detta var trots allt en man som i sitt intellektuella liv var som man säger på finska monessa liemessä keitetty - kokt i flera spad.

Genom nyckelhålet

På sängens lakan skiner solen gladt.
Där, vaknad nyss, en vacker kvinna sträcker
sin nakna kropp, som intet hölje täcker.
Och härlig glänser hudens hvita skatt.

Och mjuk och smidig hennes svarta katt
behagsjukt hufvudet till smekning räcker.
Han visar tungan, rosenröd och läcker,
och gula ögon glänsa bärnstenmatt.

Du svarta katt, hvars ögon falska brinna,
din vackra vällusthvita älskarinna
väl mer än du att älska jag förstår.

Men icke jag, nej du är favoriten -
o, ve oss män, hos kvinnorna en liten,
förnuftslös katt långt mer än vi förmår!

Nosferatu

2007-05-31T00:06:00.000+03:00

En av fördelarna med att bli äldre är att man kan se om en film efter ett kvarts sekel och konstatera att jo, den var sevärd då och den är sevärd nu. Med nutida ögon tyngs Werner Herzogs version av Nosferatu från 1979 kanske lite av det långsamma tempot och de ställvis väl uppenbara försöken att skapa en "drömlik" stämning, men på det hela taget placerar sig filmen helt rätt någonstans i korsningen mellan hommage, parodi och renhjärtad fasa. Nosferatu kan otvivelaktigt ses som en komedi, men Herzog tar sitt material på allvar och det hindrar filmen från att kantra i ironins träsk. Klaus Kinski lever ut sin inre Dracula som få skådespelare lyckats med, och den överjordiskt sköna Isabelle Adjani är filmen igenom just så uttryckslös som man bör vara om man fått Dracula som friare. Däremot hade jag glömt hur skickligt och med hur små medel Bruno Ganz ger sin roll som den lidande Jonathan Harker just den behövliga satiriska touchen. Hans leende i slutet när Van Helsing blir arresterad och han själv kan rida ut som den nye Dracula! De underligt ljusgrå råttorna som översvämmade staden fick mig att minnas att jag läst någonstans att det var vita laboratorieråttor som färgades grå, en surrealistisk detalj från inspelningen som på många sätt belyser stämningen i själva filmen. De stackars råttorna putsade sig väldeliga, så antagligen kliade färgämnet.

Konsten till folket

2007-05-30T01:35:00.000+03:00

Statens konstmuseum har lagt ut sina samlingar på nätet, under det klunsiga svenska namnet Nättjänsten Konstsamlingarna (inte för att "Taidekokoelmat-verkkopalvelu" låter bättre på finska - det är trots allt frågan om en byråkratisk statlig institution med en sådans officiösa inställning till språket). Man kan göra sökningar enligt olika kriterier som verk, konstnär, samling etc. Åtminstone för Söderberg vars konstintresse gått i vågor var en stunds surfande en nyttig påminnelse om att finländsk bildkonst förvisso haft sina guldåldrar.

De svenska färgerna

2007-04-03T23:27:00.000+03:00

I en artikel i Svenska Folkskolans Vänners kalender skriver Gustaf Widén att Olle Hedberg idag är tämligen bortglömd i Sverige. Det kan mycket väl stämma. Hedberg skildrade en typ av svensk borgerlighet som det väl idag knappast finns många rester av, och ingenting är så stendött som satir över glömda livsstilars distinktioner. Men om det finns en roman av Hedberg som man borde sätta i händerna på varje svensk gymnasist så är det Bekänna färg, för själva förståelsen, doften, av vad Sverige en gång var. Bekänna färg är beklämmande svensk (den kunde mycket väl vara en svensk nationalroman). Det skumma ljuset över 1940-talets svenska landsbygd. Det egendomligt snedvridna perspektivet på mänskliga förhållanden. De lätt karikerade men samtidigt så exakt träffade personerna. Slaskhinklukten i hörnen. Mössen som piper i vedlåren. Ett Sverige lätt ruttnat i kanterna.

Hard Rock för manskör

2007-03-25T19:51:00.000+03:00

I väntan på Eurovision Song Contest i Helsingfors kan vi lämpligen förnöja oss med en av de bättre coverversionerna av Hard Rock Hallelujah, framförd av TTÜ Akadeemiline Meeskoor. (TTÜ står för Tallinna Tehnikaülikool, alltså tekniska högskolan i Tallinn.)

Night at the Museum

2007-03-17T12:52:00.000+02:00

Night at the Museum var ställvis riktigt rolig och får helt godkänt som den dussinkomedi det ju ändå var. Jag har ingenting emot Ben Stiller, och de obligatoriska sirapsscenerna med filmsonen var välgörande få. Natten på museet var inte heller fullt så bullrig och våldsam (det som i nutida Hollywoodfilmer uppfattas som "fartfylld") som den kunde varit, inte alls som t.ex. den hyperaggressiva och obehagliga "barnfilmen" Jumanji (1995; också den med Robin Williams) som den annars tematiskt påminde lite om. Annars finns det väl inte så mycket att säga om filmen. Ungarna gillade den och det är ju huvudsaken. Lite märkligt var det kanske att underminera feel-good-idén med de gamla veteranskådespelarna Dick van Dyke, Mickey Rooney (han lever än! och gör filmer!) och Bill Cobbs genom att ge dem sådana negativa roller. Vidare kan vi konstatera att den gamle imperialisten Theodore Roosevelt fortfarande är fullt gångbar som rollmodell för American self-achievment (eller någonting), och får bekräftat det vi alltid misstänkt att museichefer är fjantiga akademiker med fluga och brittisk accent. En feministisk nick ges åt Sacagawea (från Lewis' och Clarks kända expedition 1804-1806), men naturligtvis är idén att låta Theodore Roosevelt bli romantiskt involverad med en indiankvinna rena praktexemplet på (i och för sig välmenande) politiskt korrekt historieförfalskning. Historiesynen i Night at the Museum kunde vara värd sin egen analys.

Trädleopardblogging

2007-03-15T22:41:00.000+02:00

Genetiska undersökningar av djurpopulationer har ju sedan 1980-talet berett oss en del darwinistiska överraskningar, för att inte säga ställt till oreda i den zoologiska systematiken. Tidigare enhetliga arter visade sig vara många (det finns visst ett tiotal olika arter av husmöss bara i Europa), andra arter fann sina närmaste släktingar på överraskande håll (insert fucking bonobos here). Den senaste nya arten är Borneos och Sumatras trädleopard, tidigare betraktad som en underart till den vanliga trädleoparden Neofelis nebulosa, nu befordrad till egen artstatus - Neofelis diardi. Tiden för upptäckande av stora däggdjur är ännu inte förbi.

(Trädleoparden har för övrigt ett vackert namn på engelska - clouded leopard.)

Wikipedias artikel om trädleoparden, i skrivande stund ännu inte uppdaterad.

Tillägg 17.3.2007

Wikipedia har nu en artikel om Neofelis diardi.

Söderberg is back! (sort of)

2006-05-23T22:58:00.000+03:00

Ett par personer har frågat varför jag inte skrivit någonting på länge. Svaret är det gamla vanliga, andra saker kom emellan och jag har inte riktigt haft tid och lust att koncentrera mig på Söderberg som förresten aldrig var menad som något annat än tillfälliga skrivövningar för stilla kvällar. Men hav tålamod, i något skede tar jag åter upp tråden och skriver någonting. Under tiden, läs fast European Tribune eller Fistful of Euros.

Den lustigaste nyheten på sistone, utom Hard Rock Hallelujah då förstås, är att något av de stora tv-bolagen i USA, vilket det nu var, har köpt formatet för Eurovision Song Contest från EBU och planerar att arrangera en liknande tävling mellan de amerikanska delstaterna. Tala om europeisk kulturimperialism...

Också Snellman sände John Franklin en tanke

2006-03-31T23:53:00.000+03:00

Trots den något pompösa inramningen kring J. V. Snellmans jubileumsår verkar det finnas ett förnyat intresse för den internationellt inriktade och radikale unge Snellman, snarare än Snellman den duvnedskitade som vi lärt känna som staty utanför Finlands Bank; nationalfilosofen och statsteoretikern. Den polemiske Snellman hittar vi ju i Saima och i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Särskilt i Litteraturbladet kommer journalisten Snellman till sin rätt, alltid lika skarp och intresserad av sin omvärld. De arktiska upptäcktsresorna var aktuella på 1840- och 1850-talen; sökandet efter Nordvästpassagen och kapplöpningen till Sibirien och Nordamerikas väldiga arktiska övärld. År 1845 gav sig John Franklin ut på sin expedition som försvann i okända öden. Det dröjde till 1854 innan John Rae kunde rapportera för den europeiska och amerikanska publiken vad inuiterna redan visste: Franklins expedition hade fått sitt slut i isen utanför King William Island sommaren 1847. Som så många andra i sin samtid tycks Snellman ha följt med rapporterna från de olika expeditionerna som sändes ut för att leta efter Franklin med spänt intresse, och i nr. 1/1856 av Litteraturbladet refererar han utförligt John Raes reseberättelse med alla sina fascinerande detaljer, från ryktena om de döda vita männen och föremålen från skeppen som dök upp bland inuiterna, till spekulationerna om kannibalism (som Snellman tar avstånd från eftersom de inte kan bevisas). "Vi hoppas, att läsaren icke skall ledsna vid, att finna detta ämne utgöra en stående artikel i bladet, så länge ännu något nytt angående detsamma kan inhemtas." I följande nummer återkommer Snellman ännu en gång till Franklin i ett detaljerat referat av Carl Brandes bok om Engelsmännens senaste Upptäcktsresor till trakterna kring nordpolen o.s.v., en "öfversättning med tillägg" som utkom i Stockholm 1855. Snellmans påfallande intresse för Franklinexpeditionen knöt ju honom till en allmän europeisk diskurs, något han själv påpekar: "Dessa upptäcktsfärder hafva redan i decennier sysselsatt det bildade Europas uppmärksamhet, och isynnerhet sedan Franklinska expeditionens förolyckande hafva de utomordentliga ansträngningarne för de förolyckades räddning öfverallt blifvit följda med det lifligaste deltagande."

Den tämligen obetydliga officiella hemsidan för J. V. Snellmans (1806-1881) jubileumsår.

En länksamling över Sir John Franklin (1786-1847).

Söderberg besökte Umeå 1985

2006-02-26T18:24:00.000+02:00

Veckans falskaste argument, otvivelaktigt levererat med ett vackert leende, kommer från motståndarna till en ny moské i ett fint bostadsområde i Umeå:

Grannarna tycker också att moskén har en felaktig placering. Man menar att den hellre borde byggas på en mer synlig och vacker allmän plats.

(Länk via Toshoblog.)

Landet i väster

2006-02-26T18:00:00.000+02:00

Några svenska bloggar och andra webbsidor som jag då och då kollar:

Errata (Malte Persson), David Nessle och När jag ändå har ordet (Bengt O.) är litterära eller allmänkulturella bloggar, ofta med intressanta diskussioner. För dem alla gäller väl att man får utfärda en viss varning för det flitiga bruket av ironi och insiderjargong.

SkrivarSidan är "mötesplatsen för dig som skriver", med litterära alster av medlemmarna, länkar m.m.

"Francis Strand" är en amerikan i Stockholm, välplacerad i mediavärlden som det verkar, som i sin blogg How to learn Swedish in 1000 difficult lessons med mild humor skildrar det dagliga livets små absurditeter i den svenska huvudstaden. Ibland besöker han Finland, t.ex. Helsingfors eller Korpo, och får det att låta som ett äventyr.

Bloggportalen klassificerar anmälda bloggar enligt olika kategorier.

De svenska sensationerna inhämtar jag av ohejdad vana från Aftonbladets välorganiserade sidor.

Över Kölen i kanot

2006-02-25T12:01:00.000+02:00

Den norske författaren Håkon Evjenths ungdomsroman Över Kölen i kanot (1937; svensk översättning 1938) är en frisk vildmarksskildring med ekologiskt anslag om vänskap och strapatser. Den är en fristående fortsättning på Evjenths tidigare bok 3 på två ben och 2 på fyra. Som titeln säger handlar den om två unga mäns kanotfärd över Kölen med sin hund, från Bodö till Luleå och vidare till Kemi i Finland. Huvudpersonerna Tor och Erling är käcka och välanpassade som pojkbokshjältar var på 1930-talet. De tillbringar först några veckor i ett vildmarksområde vid svensk-norska gränsen där de utför en naturinventering som skall ligga till grund för ett beslut om området skall förklaras som nationalpark. Därefter fortsätter de sin färd över Kölen. De träffar samer och deltar i en renskiljning. De beundrar kraftverket i Porjus och nekas tillträde till ett hotell i Kemi efter att deras kanot sänkts i Kemi älv. I förbifarten får vi veta mycket om Kölens geologiska historia och istidsglaciärernas bergsprängande kraft. Håkon Evjenth var en tidig naturskyddsförespråkare och hans intresse för att "bevara det vilda" som det hette då kommer tydligt fram även om det myckna skjutandet "för forskningsändamål" har ungefär samma effekt på en nutida läsare som tobaksbolmandet i gamla filmer. Man är inte van, man hoppar till. Likaså gör Tors entusiasm för de skinande turbinerna och tämjandet av naturens krafter i kraftverket i Porjus (han bestämmer sig på fläcken att bli ingenjör) ett lustigt intryck på en nutida läsare med hela det sena 1900-talets miljövårdsdebatt i bagaget.

Skildringen av samerna är osensationell och oexotisk och trots idylliseringen av förhållandet till de norska och svenska statsmakterna säkert ovanligt frisinnad och inklusiv för sin tid. Det är inga representanter för en lägre ras som möter oss, utan människor med normala ekonomiska intressen och därav följande normala ekonomiska konflikter (om renarnas betesområden). I förbifarten får vi veta att Finland den här tiden (och kanske fortfarande, vad vet jag) konfiskerade alla renar som förirrade sig över gränsen. Sveriges historiska behandling av samerna har ju blivit kritiserad från många håll, så det är intressant att Evjenth förespråkar den svenska modellen med ambulerande skolor och samiska lärare framför den norska samepolitiken som syftade till en hårdare integrering. En lärarinna får berätta för oss att hennes elever är lika matematiskt begåvade som andra barn, i ett ämne där de inte hindras av begränsningarna i sin kulturella föreställningsvärld. Begåvade barn skall utbildas och sändas tillbaka till sitt folk som lärare och sjukskötare. Tanken att Tors självklara rätt att som individ välja sin framtida bana, biolog eller kraftsverksingenjör, också skulle tillkomma unga samer berörs inte.

Norska Wikipedias artikel om Håkon Evjenth (1894-1951).