Helen O'Loy

Robotens medvetande och inre liv var som sagt ett tema som Lester del Rey ägnade ett livslångt intresse. Flera av hans noveller har robotar som huvudpersoner. Ofta är de en slags oskyldiga Candide-figurer, utkastade i en obegriplig värld och med rollförväntningar de inte alltid själva förstår. Och likt Frankensteins monster reagerar de ibland med våld. Temat är fullt utvecklat redan i Helen O'Loy som första gången publicerades 1938. Berättelsen om en kvinnlig robot som blir kär i sin skapare (och känslorna är ömsesidiga) och sedan gifter sig (!) med honom har ju ofta och med en viss rätt blivit anklagad för sexism, men kanske det ändå är en kritik som skjuter lite förbi målet. del Reys intresse ligger helt klart på konflikten mellan Helens självupplevda identitet och omgivningens oförståelse. Hennes existentiella problem är alltså på sitt sätt samma som Frankensteins monsters. Helen O'Loy ser sig själv helt som kvinna, men det är något omgivningen inte kan acceptera. Det som förstås irriterat feministerna är att hon är kvinna på så traditionellt vis. Men en intressant detalj som lätt glöms bort i sammanhanget är var hon hämtade sina rollmodeller - nämligen genom att titta på såpor i TV! Kunde vi inte få åtminstone en liten feministisk analys som visar att novellen egentligen handlar om kritik av de roller som står kvinnor till buds, i stället för att anklaga del Rey för att bara runka fram sina egna manliga fantasier? del Rey var ju faktiskt en författare som påfallande ofta för sin tid ställde sig på förlorarens och "den andres" sida, om det sen var roboten-slaven, den siste neandertalaren eller den siste månvarelsen.

Lester del Reys bästa

Om någon nuförtiden alls tänker på Lester del Rey (1915-1993) är det väl mest för den roll han på sin tid spelade för science fictions utveckling som tidskriftsredaktör, förläggare och med mera. Som författare har han gjort mindre avtryck även om han hörde till den gyllene generationen som vevade ur sig historier för Astounding Science Fiction och de andra klassiska tidskrifterna. När han var som bäst var han ändå en påfallande kraftfull författare som fortfarande är väl värd att läsas, vilket visas av samlingen The Best of Lester del Rey från 1978. del Rey skriver själv i sitt efterord att dessa noveller som ursprungligen skrevs mellan 1938 och 1964 är det han vill bli ihågkommen för. Om något visar novellerna hur väl science fiction lämpar sig för att diskutera religiösa teman. Det handlar om nya religioner på främmande planeter (The Seat of Judgement), livet efter (Hereafter, Inc.) och så novellen med den pampigaste titeln av dem alla, For I Am a Jealous People, där människorna går i krig mot Gud när de inser att hans utvalda folk inte alls finns på planeten Jorden... Det handlar om frågan hur medvetna varelser hanterar situationen när deras skapare övergett dem. Guds död är något av en röd tråd i boken och var tydligt ett ämne som aldrig riktigt lämnade del Reys fantasi någon ro.Vi har robotarna som blev kvar när människorna försvann - och som bokstavligt börjar återskapa dem. I en annan novell sprider sig robotarna över universum för att hämnas människorna som utrotades i det stora kriget. Vengeance is Mine heter novellen, men här som så ofta hos del Rey tvingas huvudpersonen till sist inse att tron på myten var ett jagande efter vind - och väljer sedan att ändå, medvetet, bejaka den stora berättelsen som hans samhälle bygger på. Och vi har den genetiskt manipulerade och odödliga hunden som söker sin länge sedan döda husse i ett postnukleärt Amerika (en annan fantastisk novelltitel av del Rey - The Keepers of the House). En annan linje i del Reys författarskap var hans intresse för robotens själsliv, redan manifesterad i hans kanske mest kända novell, Helen O'Loy från 1938. Men Helen är värd en egen betraktelse, så fortsättning följer.

Pingvinblogging

Ännu en nyupptäckt djurart, fast den här gången har den redan varit utdöd några hundra år. Historien om Waitahapingvinen från Nya Zeeland är ganska fascinerande och handlar om ekosystemens dynamik. Pinvinerna utrotades helt fult av maorierna ca 1500, och den sålunda frigjorda ekologiska nischen gjorde det möjligt för den gulögda pingvinen Megadyptes antipodes på bilden att börja kolonisera Nya Zeeland. Den enes död och så vidare. Tidigare hade de gulögda inte klarat av konkurrensen med Waitaha-kusinerna men var tydligen i gengäld bättre rustade att leva med människor i närheten. Eller var det kanske så att maorierna helt enkelt vande sig av med att käka pingvin när den första utdelningen tog slut och sedan aldrig återupptog matvanorna. Kanske de gulögda smakade sämre, vilket ju alltid är en klok evolutionär taktik för bytesdjur.

Spökdjurblogging

I vår serie upp- och nyupptäckta djurarter har vi kommit till Tarsius pumilus, eller pygmy tarsier på engelska, vilket väl borde bli dvärgspökdjur* på svenska. År 2000 blev en individ av arten som senast sågs för 70-80 år sedan fångad i en råttfälla, och senaste år lyckades vetenskapsmän hitta flera av dem i ett bergsområde på Sulawesi, Indonesien. Skämt om att varelsen ser ut som nånting ur filmen Gremlins åsido, men frågan är om (ny)upptäckten utgör ett hot mot arten. Faktum är ju att fångsten av små och fluffiga djur med stora ögon för sällskapsdjurmarknaden har fört många arter till utrotningens gräns. Den evolutionära strategin att se söt ut i människornas ögon och sprida sina gener över världen kan lyckas för kaniner och lupiner men är svårare för svårskötta, sjukdomsmottagliga och allmänt kinkiga primater med långsam förökningstakt.

* Enligt Wikipedia kan spökdjuren numera också kallas makier eller vristdjur på svenska. Vristdjur! Bah.

Tillägg 23.11.2008: En bra vetenskaplig introduktion till spökdjurens värld finns här.