Thomas Paine enligt Timbro och enligt Ordfront

Synen på Thomas Paines Människans rättigheter från 1791 har som bekant växlat så när förlaget Timbro 2007 gav ut boken i serien "Timbro klassiker" bredvid nationalekonomer som Adam Smith och Robert Nozick (och en bok om Johan August Gripenstedt som var finansminister i Sverige på 1800-talet, betitlad "100 år av tillväxt") var det med en viss illvillig förväntan jag satte mig att läsa Mattias Svenssons förord. Alla försök att få Paine att sitta komfortabelt i det gänget måste ju kräva en del ideologiskt slingrande. Nu är ju många av Paines idéer i och för sig helt i linje med vad nyliberalerna i Timbro förfäktar (ekonomisk frihet, kamp mot den konservativa staten etc.), och Svensson löser problemet på det enklaste sättet; selektiv läsning kombinerad med några förnumstiga bockar i kanten där Paine "tänkte fel". Så får vi veta att den amerikanska revolutionen var i stort sett rätt medan den franska revolutionen var av felaktig sort och, genom att åberopa Bismarck, att välfärdsstaten är en i grunden konservativ företeelse. Det säger sig självt att ett sådant benande inte gör rättvisa åt Paines grundläggande koppling mellan välfärdsstat, demokrati och individuella rättigheter. En jämförelse med Leif Ericssons inledning till Människans rättigheter som Ordfronts förlag utgav 1992 (det är samma Thomas Warburtons översättning) är kanske på sin plats. Ericssons inledning i den utgåvan är mera akademiskt analyserande än Svenssons, och får man väl säga mera gedigen, men helt kan ju inte heller Ericsson undvika att placera sig i de ideologiska stridslinjerna. Där Mattias Svensson lyckas klämma in Ayn Rand i sitt resonemang hänvisar Ericsson till Sveriges regeringsform och Amartya Sen, den senare apropå "rätten till behovstillfredsställelse" som Svensson på sin kant får att låta som något katten släpat in. Amartya Sens iakttagelse att det demokratiska Indien genom statliga åtgärder lyckats undvika den brittiska tidens stora svältkatastrofer blir för Leif Ericsson en direkt illustration till Thomas Paines teser.

Finlandssvenskt på nätet

Den finlandssvenska science fiction- och fantasytidskriften Enhörningen har fantastiskt nog överlevt sen 1987 (på nätet sen 1998). Det allmänna intrycket av den omfattande nätversionen är ambitiöst och någorlunda analytiskt. Tyngdpunkten är på nyare fantasy och science fiction. Innehåller även finlandssvenska originalnoveller! Utgiven av Ben Roimola, uppenbarligen en av dessa flitiga och uthålliga daggmaskar i den finlandssvenska kulturens mylla.

Motkulturfonden samlar en viss sektor av den intellektuella finlandssvenska vänstern, typ läsare av Ny Tid. Mest intressant är det alternativ-passiva valet av namn, som om man genast från början velat markera sitt under- eller sidoläge. I alla fall har Motkulturfonden funnits ett år nu och verkar ha funnit sin nisch. Bra för den finlandssvenska debatten.

Magnus Londen tycks vara en av de få finlandssvenska författarna med egen hemsida på nätet. Londen är ju också journalist, och här finns ett arkiv med hans gamla artiklar och kolumner. Tack för det. T.ex. ett intressant bildreportage från Hogland.

Skymningsmorden

Största behållningen av Svend Aage Bremers deckare Skymningsmorden i svensk översättning från 1948 är det tjusiga omslaget och den ännu tjusigare originaltiteln: Tusmørke mordene. Det som en nutida läsare närmast reagerar på i denna danska deckare som utspelar sig i en engelsk lantvilla är den roll olika sorters cigarretter spelar för handlingen. Vilken var egentligen skillnaden mellan ryska och egyptiska cigarretter? Implikationerna att någon röker det ena eller det andra verkar stå fullkomligt klara för de i övrigt tämligen enkla romanpersonerna. Tiderna förändras, och författaren Svend Aage Bremer (1900-1974) tycks inte heller längre ha många beundrare, han har inte ens fått en artikel i danska Wikipedia.